Prinsen som kysste för mycket

Jag inser inte förrän nu att du hade mig från starten
Ett finger och jag skulle följa dig
Och du förde mig till äventyr
Det är uppenbart
kristallklart vem som är förlorad
 
Du är mannen med grönögd blick
strävande efter det goda
Jag är flickan med otvungna leenden
Du är vacker
precis som jag
 
Varje tanke jag nånsin tänkt kopplar mig till dig
Vi gick samma väg redan innan vi möttes
Och när lågorna tänds går de inte att stoppa
Samma rörelser
till musiken skapad av våra hjärtan
 
Du är prinsen som kysste för mycket
och kämpade mot mer än drakar
Och jag är den glödande prinsessan
Får jag rädda världen med dig?

2013 - året jag blev världsvan

Australien.
Äntligen äntligen ska hela familjens drömresa bli av. Jag kan inte riktigt förstå det. En månad fylld med sol, bad, kultur, surfing, snorkling, musikal, mammas gamla hem, bushsafari, kängurus och koalor.
 
Och efter det får jag mina flickor alldeles för mig själv i en vecka. Bara sol och bad och fest och mys på Kanarieöarna. Ännu ett nytt resmål.
 
För att inte avsluta det hela med en hösttrip till staterna med mormor. Sysslingar, New York och Yale. Som en äkta Gilmore Girls-fandröm. Och kanske kanske får jag avsluta hela året med en resa tillbaka dit. Vi får se vart det landar!
 
Och året började med tre månaders miljöplugg, kulturkrock och paradis i Ghana. Det mest utvecklande jag varit med om. Helt och hållet fantastiskt och underbart. Så mycket jag sett, upplevt, tänkt och växt. Jag kan inte säga nog hur de månaderna förändrat min livssyn och världssyn. Berikat mig med möten, syner och närhet. Ibland känns det bara som en dröm.
 
I princip tre nya kontinenter på 8 månader
 
 
För att inte tala om det fantastiska jag fått vara med om på hemmaplan!
Awake Me UP - kanske det roligaste, tuffaste, lärorikaste jobbet jag haft. Så mycket erfarenhet och fina minnen det gett mig. Jag har liksom hittat en värld som jag känner mig hemma i, men som utmanar till det yttersta och aldrig verkar bli tråkig. Någonting jag verkligen vill fortsätta med!
 
Och att jag till slut blev ledare. Sommarlägerledare på Stiftsgården. Världens goaste barn, de blev liksom våra i en vecka. Jag är så glad att jag saknade det så mycket, mitt andra hem. Och att jag kunde komma tillbaka med samma kärlek som alltid.
 
______________________________________________________________________________________________________________
 
Kan inte förstå hur livet kunde bli så himla bra. Så galet spännande och innehållsrikt. Och jag vill bara uppleva mer! Spinnrocken i mig snurrar fortare med nyfikenhet och livstörst, och jag hoppas att den aldrig någonsin stannar.

Fri som en fågel

Ännu en osäker framtid väntar. Haha, framtiden är alltid osäker. Men vad jag ska göra i höst har jag ingen aning om. Det blir ingen skola, inget studielån eller internat. Jag ska hitta på något annat. 
 
Jag är fri.
Som en fågel. 
Och jag ska låta mina vingar bära mig dit vinden vill. Sväva.
Sjunga, dansa, hoppa, cykla, springa, leka, flyga. 
 
 

Nu är det kokta steket fläsk

Det är konstigt det där, livet. Hur vissa människor plötsligt bara har försvunnit ur det. Mitt liv alltså. Ibland kommer de tillbaka, ibland inte. Personer som varit så himla nära, som jag delat så himla mycket med. Och sen är dom bara borta en dag. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska handskas med sånt. 
När jag bara stannar upp och ser på hur min tillvaro är för stunden, reflekterar över vad som hänt som lett fram till det och spekulerar över vad som kan komma härnäst, så är det så mycket som slår mig. Ibland hårt som en tegelsten, ibland som ett ryck på axlarna. Jag stannar ofta upp. Jag tänker mycket. Känner mycket utifrån det jag tänker. Tänker mycket utifrån det jag känner. Och det jag tror andra känner.
Typ, vad gjorde att personen försvann? Ibland något stort, något dramatiskt eller drastiskt. Ibland små, små saker och långsamt. Ibland en kombination. För det mesta är det okej. Egentligen är allt okej, det är bara så livet är och jag ångrar ingenting, hur jag än kunde ha påverkat situationerna om jag tänker efter. Därför försöker jag låta bli. Jag blir så mycket lyckligare då. Men allt sånt ser jag också på med sorg, i olika smulor. Det är klart. Mitt känsliga hjärta kan inte undgå att smärtas över såna förluster. Eller inte förluster kanske, förändringar.
Samtidigt skulle jag krevera om jag inte fick förändringar omkring mig. Smälta ihop till en pöl på golvet, sjunka ner i marken och fastna där som en blöt fläck. Så förändringar är bra. Men sorgligt.
Inte bara byta ut personer, vilket förövrigt låter hemskt, för ingen jag någonsin träffat kan ersätta någon annan. Alla har sin plats hos mig, så är det bara. Även om jag måste gå vidare i livet, så innebär det alltid en viss sorg att lämna en fas i livet bakom mig. Innan jag kan låta mig omslukas av den nya måste jag genomgå en slags sörjeperiod, ett mellanting då jag bara får tänka sådär alldeles för mycket. Processa. Vilket jag ändå gör hela tiden iallafall. Men det är väl bara mänskligt kanske. Vi tänker ju, vi människor. Det är liksom vad vi gör.
Jag älskar livet, jag älskar den ovissa men möjlighetsfyllda framtiden, jag älskar mitt förflutna, jag hade inte velat leva mitt liv på något annat sätt för då hade jag inte varit som jag är nu, och jag älskar nog mig själv. Ja. Damn it.
Och jag älskar så jävla många fler och så jävla mycket mer. Det spelar nog egentligen ingen roll ifall personer försvinner ur mitt liv. Ibland behövs det släppas tag och ibland förändras det till något annat. Och någonstans älskar jag dem ändå. 

Radioactive

Det finns inga ord när de välkända tonerna flödar

Alla muskler i min kropp stelnar till

Jag känner hur halsen drar ihop sig

Jag kan inte andas

Det går som en elektrisk puls genom mig

Och tårarna väller över

Hjärtat expanderar, rött och glödande,

Skickar ut våg efter våg av känslor

Förpackade känslor djupt inifrån

 

Hur kunde tre månader gripa mig så?

Röster blir levande och ögon gnistrande

Det spelade ingen roll om tonerna var rena eller inte

För vi sjöng med från vårt inre

Svettiga ansikten flashade förbi när jag snurrade

Dansade allt vad jag förmådde

Ögon mötte mina och höll sig kvar

Alltihop så kraftfullt

Minnena kommer aldrig någonsin försvinna

 

 

Imagine Dragons – Radioactive


Det okända

Jag har levt i två världar
Skilda världar.
Jag kan inte bestämma ifall att vara hemma igen är ett steg tillbaka eller ett steg fram.
Jag vill utforska alla världarna
Livet.
Bara det är framåt.
Min drivkraft är förvandlingen av det okända till det kända.
Jag vill uppleva sommaren med alla dess moment
Festivaler, evenemang, kultur, blomster, fristad, barnläger, bad, turism, världsresa.
Men vad händer sen?
Det okända som väntar på att bli känt
Framtiden bortom augusti.
Jag når dit snart
Spänt
Men utan att springa.

Min Afrikabubbla

Hur ska jag kunna ta tag i livet när det är så långt bort från mig? Jag är i Ghana. Jag lever i en bubbla. Tre månader av bubbel. Sand, getter, taxibilar, påsvatten, jordnötssmör, plaststolar, kråkor, myror, asonto, batiktyger, obronis, hängmattor, miljöstudier. Jag pratar förfan svorsk. Nästan. Hemma är liksom en annan värld. Du, ni, lever i en annan värld. Bilden av er är i mitt förflutna. Men snart ses vi igen. Ni och jag. Mitt liv och jag. Kanske kan allt bli som förr. Som innan. Men från och med nu kommer mitt liv vara "efter Afrika". Någonstans i mig kommer jag alltid känna skillnaden. Och det som följer med mig tillbaka till mitt liv kommer fortsätta forma 'mig'. Personerna jag kommit nära, livssynen, kulturen, fattigdomen, språken, miljöfrågorna. Socio-environmental thinking. Values. Vad är viktigt i livet? Vad som än händer får jag aldrig glömma det. Nog för att vi blivit bortskämda, men det jag lärt mig kommer alltid stanna. Experience. Av den typen man måste uppleva. Min Afrikabubbla. Som en dröm när jag kommer hem.

Mitt livs äventyr

Afrika
Tre månader
Miljö
Gemenskap
Kulturmöte
Universitet
Sol
Kanske en och annan elefant.
 
Så spännande att jag kreverar. Om två dygn landar mina fötter på ghanesisk mark.
Kanske kan jag uppdatera min livstatus här på bloggen, men känner jag mig själv rätt kommer det vara mer lockande att uppleva så mycket som möjligt väl på plats. Jag ska försöka.
 
Åh. Snartsnartsnart!
 
Snart beger jag mig ut på mitt livs äventyr.
 
 
 
Här får ni en ghanesisk barbie.
 

Mina kalla händer och din varma beröring

Det är både läskigt och intressant att tänka på mörkrets effekt på sinnet. Prestationsförmågan och motivationen ligger på noll. Jag orkar ingenting, vill bara gå och gömma mig under en filt i något mörkt hörn och sova. Låta timme efter timme passera medan jag bara ligger där och myser för mig själv. 
För några timmar sedan, när det fortfarande var dagsljus, satt jag glatt och växlade min uppmärksamhet mellan uppsatsskrivandet, sociala medier, kylskåpet och andra utsvävningar i fantasin. Nu när mörkret fallit ramlar ögonlocken ner så fort jag tar upp word på skärmen. Plötsligt skriker huvudet efter sömn och kylskåpet känns inte alls lockande. 
 
Jag känner hur kalla min händer är, vad fint det vore om någon kom hit och höll om dem en stund.
 
Gårdagens dansmaraton har satt sina spår, precis som jag förutsåg kan jag knappt stå ordentligt. Det är en bitterljuv känsla, träningsvärk. Jag kom hem i form av en hög igårkväll, en hög med trasig rygg och nyupptäckta muskler. Sen tänker jag 'wow. jag kanske skulle klara ett år av musikalfolkhögskola ändå'. Då känns det lite bättre.
 
Jag vill känna en värmande kraft svepa genom mig, den som bara din beröring kan skapa.

Rikedomens höst.

Nu är det höst. Löven har redan lämnat grenarna nakna för att sväva ut i friheten och frosten har redan lagt sina första erövrande vingar över vår värld. Varje tramptag på den rödprickiga tanttrallan biter hårdare i öronen och händerna blir mer hampaberoende ju djupare huden slits av kylans angrepp. Det är nog snarare vinter snart.
 
Jag är rik, rikare än någonsin förr. Nedtryckt och sedan tusenfallt stärkt gång på gång. Balansen mellan distans och närhet, drömmar och kärlek, uppgivenhet och engagemang, den är slitsam. Men jag kan känna livet porla i mig. Erfarenheten är större än någonsin förr och för varje dag växer jag lite mer. Jag är rik. Jag är lycklig när jag sitter här med min tekopp och filosoferar.

skrattar med sommaren

http://weheartit.com/entry/14722444/


Jag ser spegelbilden av hela världen i den minsta blomma.
Jag ser ett löv andas och tusentals stenar flyga iväg mot horisonten.
Jag ser ditt leende tändas och färdas genom rummet med glittrande vingslag, som om det vore solens starkaste stråle.



http://weheartit.com/entry/7230717/

Mamma, är jag stor nu?

Att det plötsligt skulle kännas så bra att vara vuxen. Eller bli vuxen. Mitt nästan nittonåriga huvud har exploderat ut ord efter tanke efter uttryck om hur läskigt nära allting är, i månader, år till och med. Och det är nära. Närheten trycker på som vattnet mot en stängd dammlucka, men rädslan har tappat greppet. Kanske gradvis, kanske över en natt, plötsligt när jag kände efter fanns den inte där. Inte precis intill, som den alltid gjort förut.

Första lägerlösa sommaren på nio år. Jag besökte stiftsgården som utomstående besökare. Saknaden är barbarisk, men ändå hjälpte det att bara vara med i några timmar. Och jobbet. Att cykla till jobbet, stämpla in, stämpla ut, lunchlåda, räkna kassa... Men ändå, att leka samboliv i tre dygn tar störst plats. Det blev så äkta i det tillfälliga. Vardagslyxer med milkshakes, kvällsdrinkar, turer till Ica, uteätningar både på Gränden och på balkongen, dagsplaneringar, sol och bad på Framnäs, film och gos. Tre dygn av vuxenträning.

Och en helt vanligt ovanlig vecka mitt i sommaren senare. Jag är förändrad. Jag är samma människa, men någonstans här inne har en uppdatering skett. En uppgradering. Om än bara en liten sådan. Jag är fortfarande lika förälskad i glass och fluffiga ballonger.

2012-07-23 @ 00:24:32 Permalink Tankenystan Kommentarer (0) Trackbacks ()


Sommaren i city

Alltså. Skrivandet blir lidande. Men det är bara att acceptera, det betyder ju att jag har ett liv. Tänker jag.

Numera är jag en workoholic, en gormande asfaltsluktande stadsosäkerhet och alldeles för blond. Kanske. Mina dagar består av jobb, kyssar, Harry Potter-maraton och funderingar över vart jag ska göra av alla mina studentpresenter och andra prylar som håller mitt rum ostädat. Jag trivs väldigt bra med det!

Här kommer en bild jag tycker om.


Nighty-night vänner!
2012-07-10 @ 00:56:30 Permalink Memoarer Kommentarer (0) Trackbacks ()


Utsläppt till resten av livet

Det är en konstig känsla det här med att vara nyutexaminerad. Sommaren är än så länge väldigt lik de senaste somrarna, om än lite mindre sol och lite mer sommarjobb och romantik. Att dessutom jobba med ett helt drös av esteter gör att man fortfarande befinner sig i den estetiska feelingen. Iförsig: En gång estet - alltid estet. Men ju längre tiden går, ju mer vi sprider oss i världen och ju mindre vi umgås allesammans, desto längre bort från gymnasietiden kommer vi. Och när alla vi gått i skolan med tagit studenten och när syrran tagit studenten om tre år har den direkta kopplingen till Carlforsskas estetiska program försvunnit completely.

Det var ofattbart att ta studenten. Men det är gjort nu och nästa steg är att på ett äkta benmärgsdjupt sätt fatta att det verkligen är över. Att man faktiskt inte kommer tillbaka i höst, att sommarlivsstilen för min del kommer fortsätta i princip likadant när hösten kommer. Med diverse jobb och ledig tid. Att kompisträffar måste ordnas på eget initiativ. Att man kanske kan resa iväg lite mer fritt.

Det mest surrealistiska är att många vänner kommer lämna Västerås. När hösten kommer sprider de sig till diverse utbildningar över landet och det kommer bli kanske ibland omöjligt att träffa dem på långa tidsperioder. Vissa har redan tagit det steget. Det känns så konstigt.
2012-06-25 @ 20:33:29 Permalink Tankenystan Kommentarer (1) Trackbacks ()


Life as we know it this moment

Såna här stora livshändelser liksom medför att skrivandet stannar. Det var så stort att inga ord kan beskriva det. Man lämnas stum, orklös och utan muskler i fingrarna för den ansträngningen. Och vips har elva fler dokumentationsvärda dagar passerat och den onda cirkeln bara trycker på. Obra!

Det slog mig plötsligt att sommaren är i full gång! För mig kommer livet te sig ganska likartat i höst när ingen skola eller adressändring väntar, men det gäller inte för alla. Vänner lämnar, söker kunskap och erfarenhet på annat håll, följer sina drömmar i andra städer och med andra människor. Kära kära vänner skiljs åt. 
Sommaren har knappt börjat och snart är den slut. Slutet börjar redan om mindre än två månader. Enorm och solslukande insikt. Jag tror jag ska gråta lite ikväll.

Några fina från studentdagen.
2012-06-19 @ 20:28:09 Permalink Känsloflöde Kommentarer (0) Trackbacks ()


Om

Min profilbild

joanna . s

RSS 2.0