joanna . s

Allt blir jätteflummigt när man ska försöka förstå det som gamla filosofer tänkte och varje ny grej man läser får en att börja filosofera kring det och tankarna bara spårar iväg på något eget samtidigt som man ska få ner det man läser på papper i egna ord. Sen diskuterar man med mamma för att man blir så förvirrad och då kommer man på massa bra tankegångar och argument som låter asproffsigt. Så man tänker oj vad jag kritiserar och kommer på massa egna teorier och så känner man sig ascool fast man egentligen bara tänker ut något som någon annan gammal filosof redan har tänkt. Det blir liksom ett enda stort förvirrad spindelnät av tankar och så slutar det med att man varken fattar vad de gamla filosoferna tänkte eller vad man själv tänkte.

Förvirrat värre.

... det jag vill säga är att jag fattar inte riktigt hans indelning av yttre erfarenhet och inre erfarenhet. Den inre erfarenheten är typ vår medvetenhet och shit, medan den yttre är sånt vi får genom våra sinnen när vi upplever grejer.

Men jag tänker lite... hur kan vi få erfarenhet genom bara vårt medvetande och vår tankeverksamhet liksom?

För att kunna få erfarenhet av att tänka måste vi ju ha något att tänka på. Och det enda vi tänker på är väl sådant som vi upplever eller fantiserar om att uppleva, och det enda vi fantiserar om kommer väl någonstans ifrån sådant vi har erfarenhet av, dvs allt som finns runt omkring oss?

Och vi kan väl på samma sätt bara vara medvetna om sånt som vi har omkring oss, och alltså kan vi bara få erfarenhet och lära oss saker genom det vi upplever?

Så egentligen är väl den där indelningen han gjorde lite knepig, eftersom det här med erfarenhet av tankar och medvetande bara är ett steg längre, en fortsättning på erfarenheten vi får av saker utifrån?