Ord
Dina ögon blev hårda och förväntan byttes mot besvikelse och ilska. Jag såg det på dina mungipor. Jag rös av insikten att jag än en gång gjort bort mig. Misslyckats att upprätthålla balansen. Det var drama jag hade sökt och önskat mig, men som jag hela tiden vetat skulle det någon gång slå tillbaka mot mig. Jämfört med de amerikanska serierna verkar livet så torrt och ointressant, men när man en dag befinner sig mitt i en känns det inte längre lika roligt. Du vände bort blicken som om du brändes genom att bara titta på mig och du började gå. Med snabba steg följde jag efter, osäker på vad jag skulle säga, om jag ens borde säga något. Jag hade ännu inte bett om ursäkt. Jag ville det så gärna, men du hade redan ryggen emot mig och jag förmådde inte störa dina känslor. Jag bara gick tyst efter och skämdes. Mitt hjärta ville skrika förlåt sådär som de gör i dramaserierna. De ropar och orden väller ur dem som poesi och alla runt omkring stannar upp och lyssnaren vänder sig om och det vackra talet säger precis de rätta sakerna. Men jag kunde inte göra så, jag var för feg för människorna runt omkring och för dig. Istället sökte jag tröst hos dem jag inte förargat och tänkte en stilla tanke om att hjältemodiga insatser som något sådant bara existerar utifrån ett manus. I verkligheten skulle man snubbla på orden och lyssnaren skulle inte ens vända sig om och publiken skulle tycka att man var galen istället för att förundras. Jag bestämde mig för att ge dig tid och jag hoppades att den svikna vännens hjärta så småningom skulle ta emot det tal som jag inom mig började skapa.
Tänk om jag någon gång skulle skriva en roman.
Kommentarer
Trackback
