Litefinare

Faktum är att alla är ensamma. Att man plötsligt en dag finner sig i en överväldigande, fängslande ensamhet som inte tycktes finnas där dagen innan är nog ganska normalt. Men trots det är den så ödesdiger och hjärtskärande att det är nästintill outhärdligt. Man gräver ner sig i en självömkan för att känna sig lite bättre, men som egentligen inte gör annat än förvärrar saken. Det är iallafall min teori. 
Den där känslan sitter kvar hela dagen. Även fast människor runt omkring pratar med en, skrattar med en, kramar en eller på något annat sätt visar att man är önskvärd känns det hela tiden som om man är en belastning. Att alla andra egentligen bara vill ignorera den stackars vilsna själen. Att man befinner sig i en kall bubbla, oåtkomlig för värme.

Människorna, miljöerna, allt är samma gamla vanliga. Det är inbillning. Det är den kalla, mörka tiden som framkallar denna trötthet, denna instängda känsla av att vara isolerad, bortkopplad. Och att den andra kontakten är föralltid försvunnen.

Det kanske är därför Luciafirandet är placerat just här. Ljuset i mörkret, nålen som spräcker bubblan, den andra kontakten. Men vad vet jag, för känslan tränger sig gärna in ändå. Det är på något sätt oundvikligt. Den enda trösten är detta: Du är inte ensam om att vara ensam.

Det lovar jag, det finns säkerligen någon annan i din närhet som känner precis samma sak. Samma nedtyngande moln över huvudet och samma osynliga barriär ut till omgivningen. Som också låtsas le, som också låtsas lyssna, som liksom du tittar utan att se och förlorar sig i sig själv bakom masken.

Det är vid dessa tillfällen man ser alla brister och alla sorger, all nostalgi och all saknad. Man upptäcker alla vänskaper som tappat glöden, alla förlorade kärlekar och alla tider som en gång var så mycket bättre. Man börjar tänka på hur det egentligen gick till, vilket steg som gick för långt ut från stigen, och man minns de fina stunderna med sorg. De stunder som aldrig kommer tillbaka.

De fasansfulla tecknen uppenbarar sig överallt. I minsta rörelse tar man tag i något som gör att självömkan får nytt bränsle. Något som kanske inte alls fanns där egentligen. Man möter bara ångestfyllda blickar och lägger märke till alla uteblivna vidrörelser.

Kvar blir bara en fasad av stela ansiktsuttryck och nedslagna blickar. Man undviker för att slippa undvikas.

Men du är inte ensam om att vara ensam. Det lovar jag.