Julbubbel
Det är nu. Så nära, som nyckelpigor och millimeter. Nu. Julen. Friden. Ljuset ur mörkret. Stjärnan. Kärleken. Närheten. Glöggen. Det riktiga livet. Nu. När man är som mest närvarande. När mörkret sakta men säkert kliver åt sidan. När själen omfamnas av ett lugn, en harmoni. Julaktiga toner av gemenskap. Problemen försvinner inte, men lättas upp på en fjärran nivå. De negativa i livet fördjupas på ett positivt sätt, förkläs i chokladpraliner och julklappar, lämnas inte, läggs inte på hyllan, men inte heller finns de i närheten. Allt positivt upphöjs till fulländning, förkläs i tomteluvor och knäckformer, förstärks, förljuvas, förändras. Släktingar och vänner får tid tillsammans, spel spelas, mat äts, filmer tittas och klappar öppnas. Allt blir frid. Det är julen för mig.
Det här är något annat, ett sista utlopp innan julen knackar på och kväver den negativa tankfullhetens talförmåga på sitt alldeles speciella sätt. Den finns alltid där såklart, men oförmögen att framkalla självömkan på samma sätt...
Jag nattbabblar, läs bara dikten istället, jag har kämpat med rimmen. Det blir som en kompensation för årets uteblivna julrim.
Jultimmarna smyger sig på
långsamt långsamt, men ändå
skyndsamt
syndsamt
som om de hotas att förgå
Snön rann olyckligt av taken
Lämnade staden naken
men barnen blundar
likt månhundar
och snart är endast tomten vaken
Granarna skimrar i natten
glittrar som den ljuvaste skatten
alla längtar och trånar
medan klapparna bara hånar
de som ännu inte tagit av sig hatten
Strumpor fylls med penna och krita
Men stilla undrar jag om jag verkligen kan lita
på vad mina ögon ser
när julönskningarna sig ter
likt mina fingernaglar tomt vita
Kommentarer
Postat av: Camilla
älskar första stycket. hela är bra men det är bäst, känns som typ en traditionell svensk dikt från 1940 haha. just "skyndsamt, syndsamt" är aaaassnyggt. du är så bra!
Trackback
