Det är konstigt det där, livet. Hur vissa människor plötsligt bara har försvunnit ur det. Mitt liv alltså. Ibland kommer de tillbaka, ibland inte. Personer som varit så himla nära, som jag delat så himla mycket med. Och sen är dom bara borta en dag. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska handskas med sånt.
När jag bara stannar upp och ser på hur min tillvaro är för stunden, reflekterar över vad som hänt som lett fram till det och spekulerar över vad som kan komma härnäst, så är det så mycket som slår mig. Ibland hårt som en tegelsten, ibland som ett ryck på axlarna. Jag stannar ofta upp. Jag tänker mycket. Känner mycket utifrån det jag tänker. Tänker mycket utifrån det jag känner. Och det jag tror andra känner.
Typ, vad gjorde att personen försvann? Ibland något stort, något dramatiskt eller drastiskt. Ibland små, små saker och långsamt. Ibland en kombination. För det mesta är det okej. Egentligen är allt okej, det är bara så livet är och jag ångrar ingenting, hur jag än kunde ha påverkat situationerna om jag tänker efter. Därför försöker jag låta bli. Jag blir så mycket lyckligare då. Men allt sånt ser jag också på med sorg, i olika smulor. Det är klart. Mitt känsliga hjärta kan inte undgå att smärtas över såna förluster. Eller inte förluster kanske, förändringar.
Samtidigt skulle jag krevera om jag inte fick förändringar omkring mig. Smälta ihop till en pöl på golvet, sjunka ner i marken och fastna där som en blöt fläck. Så förändringar är bra. Men sorgligt.
Inte bara byta ut personer, vilket förövrigt låter hemskt, för ingen jag någonsin träffat kan ersätta någon annan. Alla har sin plats hos mig, så är det bara. Även om jag måste gå vidare i livet, så innebär det alltid en viss sorg att lämna en fas i livet bakom mig. Innan jag kan låta mig omslukas av den nya måste jag genomgå en slags sörjeperiod, ett mellanting då jag bara får tänka sådär alldeles för mycket. Processa. Vilket jag ändå gör hela tiden iallafall. Men det är väl bara mänskligt kanske. Vi tänker ju, vi människor. Det är liksom vad vi gör.
Jag älskar livet, jag älskar den ovissa men möjlighetsfyllda framtiden, jag älskar mitt förflutna, jag hade inte velat leva mitt liv på något annat sätt för då hade jag inte varit som jag är nu, och jag älskar nog mig själv. Ja. Damn it.
Och jag älskar så jävla många fler och så jävla mycket mer. Det spelar nog egentligen ingen roll ifall personer försvinner ur mitt liv. Ibland behövs det släppas tag och ibland förändras det till något annat. Och någonstans älskar jag dem ändå.
Hur ska jag kunna ta tag i livet när det är så långt bort från mig? Jag är i Ghana. Jag lever i en bubbla. Tre månader av bubbel. Sand, getter, taxibilar, påsvatten, jordnötssmör, plaststolar, kråkor, myror, asonto, batiktyger, obronis, hängmattor, miljöstudier. Jag pratar förfan svorsk. Nästan. Hemma är liksom en annan värld. Du, ni, lever i en annan värld. Bilden av er är i mitt förflutna. Men snart ses vi igen. Ni och jag. Mitt liv och jag. Kanske kan allt bli som förr. Som innan. Men från och med nu kommer mitt liv vara "efter Afrika". Någonstans i mig kommer jag alltid känna skillnaden. Och det som följer med mig tillbaka till mitt liv kommer fortsätta forma 'mig'. Personerna jag kommit nära, livssynen, kulturen, fattigdomen, språken, miljöfrågorna. Socio-environmental thinking. Values. Vad är viktigt i livet? Vad som än händer får jag aldrig glömma det. Nog för att vi blivit bortskämda, men det jag lärt mig kommer alltid stanna. Experience. Av den typen man måste uppleva. Min Afrikabubbla. Som en dröm när jag kommer hem.
Det är både läskigt och intressant att tänka på mörkrets effekt på sinnet. Prestationsförmågan och motivationen ligger på noll. Jag orkar ingenting, vill bara gå och gömma mig under en filt i något mörkt hörn och sova. Låta timme efter timme passera medan jag bara ligger där och myser för mig själv.
För några timmar sedan, när det fortfarande var dagsljus, satt jag glatt och växlade min uppmärksamhet mellan uppsatsskrivandet, sociala medier, kylskåpet och andra utsvävningar i fantasin. Nu när mörkret fallit ramlar ögonlocken ner så fort jag tar upp word på skärmen. Plötsligt skriker huvudet efter sömn och kylskåpet känns inte alls lockande.
Jag känner hur kalla min händer är, vad fint det vore om någon kom hit och höll om dem en stund.
Gårdagens dansmaraton har satt sina spår, precis som jag förutsåg kan jag knappt stå ordentligt. Det är en bitterljuv känsla, träningsvärk. Jag kom hem i form av en hög igårkväll, en hög med trasig rygg och nyupptäckta muskler. Sen tänker jag 'wow. jag kanske skulle klara ett år av musikalfolkhögskola ändå'. Då känns det lite bättre.
Jag vill känna en värmande kraft svepa genom mig, den som bara din beröring kan skapa.
Nu är det höst. Löven har redan lämnat grenarna nakna för att sväva ut i friheten och frosten har redan lagt sina första erövrande vingar över vår värld. Varje tramptag på den rödprickiga tanttrallan biter hårdare i öronen och händerna blir mer hampaberoende ju djupare huden slits av kylans angrepp. Det är nog snarare vinter snart.
Jag är rik, rikare än någonsin förr. Nedtryckt och sedan tusenfallt stärkt gång på gång. Balansen mellan distans och närhet, drömmar och kärlek, uppgivenhet och engagemang, den är slitsam. Men jag kan känna livet porla i mig. Erfarenheten är större än någonsin förr och för varje dag växer jag lite mer. Jag är rik. Jag är lycklig när jag sitter här med min tekopp och filosoferar.
Att det plötsligt skulle kännas så bra att vara vuxen. Eller bli vuxen. Mitt nästan nittonåriga huvud har exploderat ut ord efter tanke efter uttryck om hur läskigt nära allting är, i månader, år till och med. Och det är nära. Närheten trycker på som vattnet mot en stängd dammlucka, men rädslan har tappat greppet. Kanske gradvis, kanske över en natt, plötsligt när jag kände efter fanns den inte där. Inte precis intill, som den alltid gjort förut.
Första lägerlösa sommaren på nio år. Jag besökte stiftsgården som utomstående besökare. Saknaden är barbarisk, men ändå hjälpte det att bara vara med i några timmar. Och jobbet. Att cykla till jobbet, stämpla in, stämpla ut, lunchlåda, räkna kassa... Men ändå, att leka samboliv i tre dygn tar störst plats. Det blev så äkta i det tillfälliga. Vardagslyxer med milkshakes, kvällsdrinkar, turer till Ica, uteätningar både på Gränden och på balkongen, dagsplaneringar, sol och bad på Framnäs, film och gos. Tre dygn av vuxenträning.
Och en helt vanligt ovanlig vecka mitt i sommaren senare. Jag är förändrad. Jag är samma människa, men någonstans här inne har en uppdatering skett. En uppgradering. Om än bara en liten sådan. Jag är fortfarande lika förälskad i glass och fluffiga ballonger.
Det är en konstig känsla det här med att vara nyutexaminerad. Sommaren är än så länge väldigt lik de senaste somrarna, om än lite mindre sol och lite mer sommarjobb och romantik. Att dessutom jobba med ett helt drös av esteter gör att man fortfarande befinner sig i den estetiska feelingen. Iförsig: En gång estet - alltid estet. Men ju längre tiden går, ju mer vi sprider oss i världen och ju mindre vi umgås allesammans, desto längre bort från gymnasietiden kommer vi. Och när alla vi gått i skolan med tagit studenten och när syrran tagit studenten om tre år har den direkta kopplingen till Carlforsskas estetiska program försvunnit completely.
Det var ofattbart att ta studenten. Men det är gjort nu och nästa steg är att på ett äkta benmärgsdjupt sätt fatta att det verkligen är över. Att man faktiskt inte kommer tillbaka i höst, att sommarlivsstilen för min del kommer fortsätta i princip likadant när hösten kommer. Med diverse jobb och ledig tid. Att kompisträffar måste ordnas på eget initiativ. Att man kanske kan resa iväg lite mer fritt.
Det mest surrealistiska är att många vänner kommer lämna Västerås. När hösten kommer sprider de sig till diverse utbildningar över landet och det kommer bli kanske ibland omöjligt att träffa dem på långa tidsperioder. Vissa har redan tagit det steget. Det känns så konstigt.
Människor med vackra leenden fascinerar mig. Man kan inte undgå att fråga sig vad det är som får dem att le så vackert.
- Andy Warhol
Nu ska jag fortsätta nattdrömma lite om vackra leenden, goda dofter och försöka figurera ut hur att-inte-tänka-på-det-kärlek kan vara den bästa kärleken. Jag menar, ifall man inte tänker på kärleken när man väl har den så går man väl miste om hela känslan? Fast å andra sidan kanske det gör att man äger den längre, eftersom den inte blir lika explosivt uppenbar. Och önskan är ju att romanser ska vara så länge som möjligt. Alltså kanske frågan egentligen är: känslosvallande passionbomb kontra mjukromantisk tidsrymd?
Inte en fråga jag lär klura ut svaret på inatt iallafall. Om ens någonsin.
Varför hamnar man alltid här? I den stilla natten, ensamheten och med tryckande ord som bara vill sköljas fram. Pressas ut och delges hela världen. Är man så beroende av att synas, höras, märkas? Det är sorgligt. Facebook, twitter, bloggar... allt går ut på att dokumentera hela fucking livet. För att ensamheten ska vara mindre påträngande, men resultatet blir ändå ofta precis tvärtemot. Människor, I-landsinvånare, uppmärksamhetskrävande sorgligheter, vad är det vi låter ta över våra liv? En nedrans tidstjuv, parasitapparat. En väldigt älskad sådan, men håll med om att vi steg för steg lägger våra liv i dess tekniska makapärsubstans.
Alltför många gånger söker man tröst och trygghet i cyberrymdens opålitliga vänskap.
Alla ord som forsar och trycker på inuti, som bara vill ut och bli noterade av någon själ därute som kanske kan förstå meningen med dem. Inte tänker de på hemlighetsmakeriets lagar som strikt varnar för omöjligheten till begränsning och efterklok ånger så fort de nedtecknats. Näe, de bara desperat kämpar sig framåt i en ändlös ström, i hopp om en liten glimt av tangentbordet och om att fingrarna ska röra sig i precis rätt ordning.
Det är så himla intressant med hur människor uppfattar en. (Mig alltså. Jag snackar om mig, vem annars?)
Min mentor lät mig fint veta på utvecklingssamtalet att hon tyckte jag verkade gladare i 1an jämfört med nu. Det känns ju bra liksom. Men jag ser det mer som något att tänka på. Inte för att jag ska förändra hur jag är, men kanske stämmer det att jag verkade gladare då. Jag blev uppriktigt förvånad av hennes kommentar, tyckte inte alls det stämde, men det fick mig att tänka att kanske var jag gladare då? Utåt sett iallafall. I 1an var vi ett gäng, ett snortajt gäng med fina och mindre fina intriger som både förgyllde och ställde till det. Jag tillhörde något, vi tillhörde varandra och vår vänskap har aldrig någonsin varit densamma igen.
Antagligen trivdes jag bättre med den tryggheten. Men på samma gång är jag väldigt nöjd med hur det ser ut idag med. Vi har vänskapen kvar även om den är något splittrad. Jag finns någonstans där i mitten av oss och är iallafall glad över att jag inte befinner mig i utkanten liksom. Självklart finns det mycket att sakna och mycket att önska sig här i livet, men det kommer det alltid att finnas. Och självklart går man igenom identitetskriser med jämna mellanrum som trycker ner humöret och självkänslan. Men den delen av mig som sprallar, skrattar, skiner och bländar dyker fortfarande fantastiskt ofta upp på besök om jag får säga det själv!
Jag kanske uppfattas som en allvarligare människa idag, antagligen kan det bero på att jag vuxit (liksom folk omkring mig har förändrats och bytt plats) och gått igenom en hel del under de senaste två åren! Jag vill inte uppfattas som mer allvarlig, mer instängd och sorgsen, men kanske blir jag det och då är det så. Too bad. För tro mig, mitt liv leker och innehåller oändligt mycket mer skratt än tårar och i det stora hela skulle jag verkligen kalla mig själv lycklig.
Det är svårt att inte dra fram en fasad när man vistas bland folk. Jag vill kunna visa mig både stark, sprallig, sårbar, glad, ledsen och lycklig.
Ja... eller så kan man ju gå runt och leka mystisk istället!
Jag låg här i sängen och tänkte, som jag gör varje kväll och varje morgon. På allt och inget. På drömmar jag precis vaknat från, på händelser från dagen eller natten eller veckan eller månaden, på minnen från år tillbaka, på känslor som bubblar eller har bubblat förut, på människor som finns eller inte längre finns eller inte finns alls i mitt liv för tillfället, på spännande förväntningar eller oönskade förväntningar, på knäppa saker, på sorgliga saker, på patetiska saker, på förbjudna saker, på vad jag borde eller inte borde göra eller känna eller förvänta mig.
Ja, det gjorde jag. Och så började jag fundera på vad en tanke egentligen är. Jag menar, tänker man bara en tanke i taget? Det kan man väl inte göra.. Eller det beror ju på hur man definierar en tanke. För oftast flyter ju tankarna ihop till ett virrvarr, enstaka tankar som blurrar ihop sig, byter plats och flyter ihop framför... ja framför vadå? Inte ögonen väl? Man kan ju inte se tankarna. Eller kan man det? Man ser ju tankebilder medan man tänker. Fast ofta tänker man ju bara i ord också, utan bilder. Det här är förvirrande. Sånt man inte ska sitta och tänka på på senkvällen. Man får ont i huvudet.
Frågan jag ställde mig var egentligen hur mycket man överhuvudtaget kan lita på sina egna tankar ibland. Och hur mycket känslor som får tas med i beräkningen. Och hur säker man kan vara på att vad tankarna och känslorna säger faktiskt stämmer.
Jag kan meddela att jag inte kom fram till ett svar på det. Mitt huvud hade gått vidare till att fokusera på frågan ifall glass kan minska huvudvärk eller bara öka den.
Och sen är resten av kvällen undanskymd i en dryg frustration.
Ni vet när livet liksom bara rullar på. Så är det nu. Och någonstans på efterkälken hinner huvudet ifatt och rätt som det är inser man saker som man egentligen kanske borde insett för längesen eller åtminstone för en liten stund sen.
Men när man inser att man insett något lite efter sin tid brukar jag tänka att det är bättre än aldrig. Jag gjorde liksom så gott jag kunde. Och kanske blev lite frustrerad i onödan. Men vad gör det om hundra år?
Ja såvida det inte handlar om globala missförstånd och viktiga saker som äventyrar världsfred och såna stora saker, känner jag att det nog inte gör så mycket faktiskt.
Betjäna kiosken Spela kort Vara social Titta på tv-spelande (möjligtvis spela själv också)
Lyssna på 14-åringar som snackar fylla, sex och skvaller
Få lite mat
100 kr/timmen
Min lördagskväll var mycket fin.
Förutom att fylle-, sex- och skvallersnacket från 14-åringarna fick mig att undra vilken vanställd värld vi egentligen lever i.
När jag var 14 levde jag ett liv fyllt med tjejgängshäng, myskvällar, yoga varje måndag, skolarbete i egen takt, nybörjarkärlek på håll och kamelbrunt hår. Vad hände liksom? Jag blir ju ledsen.
Ett samtal igår fick mig att fundera på vänskap och vilka människor man kommer ha med sig genom livet. När jag tagit studenten kommer jag inte ha kontakt med hälften av alla i klassen, kanske inte ens någon. Men jag hoppas verkligen att mina närmaste vänner förblir nära för resten av livet.
Ingen VILL väl förlora sina vänner?
Nej. Alltså, människor behöver förändringar, man kan inte hålla fast vid allt och alla. Men ingen vill väl släppa de vänner som gjort en lycklig?
Jag har bildat mig en ganska klar uppfattning om vilka jag, trots att jag inte vill det, kommer tappa kontakten med. Inget ont menat med det, men det är vad jag realistiskt kommit fram till genom att se på hur vissa vänskaper är. Men det där samtalet igår satte igång en liten tanke. Kanske kommer de flesta vänskaper överleva ändå!
Det måste ju inte betyda att man hörs varje vecka, eller ens varje månad eller år, men att vänskapen ändå alltid finns där. Såvida inte något förstör den så börjar jag tro att alla vänskaper alltid finns kvar någonstans inom oss. Att vi tar studenten behöver inte förändra det.
Men jag började också fundera på ifall skolan själv kanske hämmar vissa vänskaper, själva skolmiljön kan ha en otroligt negativ inverkan på vänskaper. Jag älskar estet, men faktiskt, det är så. Vi esteter ser oss gärna som en stor familj, där alla umgås med alla och känner sig hemma.
Så vi låtsas inte om det, men vi är indelade i grupper och folks uppfattning om vilka som hör ihop och vilka som inte gör det påverkar oss något enormt.
Det finns människor jag känt länge, träffar i skolan varje dag och knappt pratar med, men så fort man ses utanför skolan kan man uttrycka vänskapen mycket mer ohindrat.
Det är sorgligt, men på samma sätt får det mig att hoppas att studenten kanske på sitt sätt förbättrar relationen med några av mina vänner.
Är det irisens unika färgsättning eller är det den enorma mängd olika känslor ögonen kan avslöja? Eller är det rent av nyfikenheten i hur ögonen på olika människor ser världen, att man egentligen liksom vill krypa in bakom för att titta i någon annans synvinkel?
Vad är anledningen till att så många anser att ögonen är den vackraste kroppsdelen?
Jag tycker att de är det och det är nog en kombination av färgen och uttrycket. Jag menar, finns det något vackrare än den blanka, skinande, glimrande färgen man bara kan hitta i ögon? Jag tror inte det, jag har då inte upptäckt något än. Även fast många ögonfärger ser snarlika eller på långt håll identiska ut, så är de alla unika, och speciellt fascinerande är det med olika nyansskiftningar i färgen. Hur vissa har en beundransvärd skiftning mellan både blå, brun och grön, medan andra bara har en enda djup och intensiv färg.
I kombination med varje persons eget uttryck blir dessutom färgen extra levande och gnistrande. Det är så svårt för mig att förstå hur ett par ögon kan uttrycka så många olika känslor, det är ju bara ett par ögon. De ändrar inte utseende varje gång vi tänker en ny tanke eller känner en ny känsla. Men ändå uppfattar vi så mycket förändringar i andras ögon i takt med tankeverksamheten och känslobytena.
Jag tycker till exempel att mina ögon är underbart fina, det får man tycka. Jag kunde inte vara mer nöjd med mina ögon. Det spännande med det är att jag ändå kan stå i flera minuter framför spegeln och bara studera dem. För att försöka bli klokare på hur det egentligen är möjligt att ögon kan ha en sådan effekt på människor, vad människor ser i ögon. På samma sätt brukar jag betrakta andra människors ögon, antingen för att försöka förstå vilka känslor just den personens ögonkontakt framkallar hos mig eller också för att försöka förstå hur den personen använder sina ögon i förhållande till samtal, tankar och känslor. Men det hjälper inte, jag förblir lika fascinerad.
Vad är det som gör en riktigt intensiv ögonkontakt så underbar, himlastormande och gripande? När två människor bara har ögon för varandra, studerar, betraktar eller bara ögonmyser. Det blir som att man öppnar upp sig för varandra på något sätt, inbjuder varandra en djupare kontakt. När ord liksom inte räcker till eller kommer fram. Man får en del av personens inre, även ifall man inte direkt märker av det. Det är snarare ett resultat av alla liknelser om ögon vi lärt oss genom livet och den genuina känslan man upplever vid varje ögonmöte. I det undermedvetna lär vi känna personen lite mer, ser en del av den dolda personligheten. En blick säger mer än tusen ord, och det är verkligen så.
Hur är det möjligt att man vid 18 års ålder är meningen att planera hela sin framtid? Gymnasievalet kändes stort och livsavgörande, men då fick man höra att det fanns tid att ändra sig. Det viktigaste är ändå högskolevalet, man kan välja då vad man vill göra. MEN HALLÅ, NU ÄR JAG JU DÄR OCH INTE FAN VET JAG VAD JAG VILL GÖRA ÄN. Visserligen har jag kanske mer aning nu än vad jag hade inför gymnasiet, men det är inte på långa vägar bestämt.
Om någon frågade mig vad jag ville göra innan gymnasiet skulle jag förmodligen svarat att jag ville fortsätta med musiken, kanske gå någon folkhögskola och sen försöka söka till musikhögskolan. Nu är jag isåfall mer inriktad på musikal, men det är för det första en oerhört liten chans att jag ens kommer in och för det andra en enorm chansning som kanske inte ens ger jobb. Jag har inte räknat bort det helt, men nästan. För hur optimistisk är den vägen att gå? Om någon frågat mig för ett år sedan vad jag ville göra hade jag svarat plugga i England, vid Oxford. Jag vill det fortfarande, men mitt engagemang i miljö och bistånd har skymt undan den drömmen lite. Dessutom känns det ganska hopplöst att komma in på Oxford. Visserligen satsar jag på att klara Cambridge Certificate, vilket ger mig engelsk behörighet. MED ÄNDÅ.
Det jag allra helst vill göra nu är att läsa miljövetenskap eller kulturgeografi eller globala studier eller mänskliga rättigheter eller något sånt där underbart viktigt. Men för det första finns det hundra olika skolor, för det andra har inte alla samma kursutbud, för det tredje vill jag inte gå på skolorna som verkar mest lovande, för det fjärde har jag inte behörighet till kurser på vissa skolor medan jag har det på andra, för det femte VET JAG INTE VAD JAG HELST VILL LÄSA och för det sjätte är mitt största mål just nu inte ens att plugga utan att volontära i Afrika.
Förresten ska jag ju åka på den där miljökursen i Ghana som verkar underbart äventyrlig och stimulerande!
Det jobbigaste är att det inte bara finns färdiga kandidatprogram utan man kan OCKSÅ pussla ihop sitt eget kandidatprogram av enskilda kurser. Det låter ju underbart och perfekt, MEN VET NI HUR MÅNGA KURSER DET FINNS ELLER?
Notera: och för det sjätte är mitt största mål just nu inte ens att plugga utan att volontära i Afrika.
"Jamen gör det då!" Nej för jag måste först ha pengar att betala skiten för och DET FINNS HUNDRA OLIKA ORGANISATIONER ATT ÅKA MED. Jag tänker inte sätta igång och ragea ur mig frustrationen på det också för då får ni en felaktig uppfattning om mitt humör just nu. Jag är faktiskt på ett strålande humör!
Min första skoldag på min sista gymnasieterminen någonsin (såvida jag inte ramlar och slår skallen i en sten och förlorar alla hjärnceller det vill säga) kan jag karaktärisera som ett solsken. Jag kände mig söt, glad, livstaggad, talangfull, smart, duktig (skickade in ännu en filmanalys) och glädjespridande. FLUFFIG kanske är rätt definition. Eller inte alls. Men det var helt enkelt en underbar dag. Om inte imorgon blir lika uppfyllande blir jag besviken.
Det är nu. Så nära, som nyckelpigor och millimeter. Nu. Julen. Friden. Ljuset ur mörkret. Stjärnan. Kärleken. Närheten. Glöggen. Det riktiga livet. Nu. När man är som mest närvarande. När mörkret sakta men säkert kliver åt sidan. När själen omfamnas av ett lugn, en harmoni. Julaktiga toner av gemenskap. Problemen försvinner inte, men lättas upp på en fjärran nivå. De negativa i livet fördjupas på ett positivt sätt, förkläs i chokladpraliner och julklappar, lämnas inte, läggs inte på hyllan, men inte heller finns de i närheten. Allt positivt upphöjs till fulländning, förkläs i tomteluvor och knäckformer, förstärks, förljuvas, förändras. Släktingar och vänner får tid tillsammans, spel spelas, mat äts, filmer tittas och klappar öppnas. Allt blir frid. Det är julen för mig.
Det här är något annat, ett sista utlopp innan julen knackar på och kväver den negativa tankfullhetens talförmåga på sitt alldeles speciella sätt. Den finns alltid där såklart, men oförmögen att framkalla självömkan på samma sätt...
Jag nattbabblar, läs bara dikten istället, jag har kämpat med rimmen. Det blir som en kompensation för årets uteblivna julrim.
Det är nog därför många kan titta på de mest horribla skräckfilmer och skratta, eftersom de vet att det inte är verkligt. Eller rättare sagt, tror att det inte är verkligt. Vi kan egentligen inte vara säkra på att skräckfilmsmoment bara är påhittade. Vart fick människor idén om spöken ifrån liksom? Eller att man kan bli dödad i sömnen på grund av en oskyldig historia från barndomen. Vi kanske tror att ju mer galna, overkliga och kissa-på-sig-skrämmande idéer vi kommer på, desto mindre skräckinjagande tycks det verkliga livet vara.
Jag är ingen skräckfilmsmänniska, men så skrämmer också livet skiten ur mig.
Slutsats: Kanske borde jag packa ner min systers ofattbart många skräckfilmer, cykla över till det stora tomma kalla huset och spendera några dygn med en nallebjörn och en filt som enda sällskap.
Kanske. Antagligen inte. Nej.
Det skulle antagligen resultera i en stackars dödsrädd och sömnberövad flicka snarare än ett mer relaxat intryck av livet.
Nej, jag håller mig på den säkra sidan och låter mig skrämmas av sanningen.
Jag skojar bara, klart jag vet vad som hände. Jag brukar tänka att det är okej att vara wasted, bara man är medveten om vad som händer runt omkring.
Jag märker att jag ofta pratar om galna helger, och det är ju bra, det tyder väl på att mitt liv är intressant och fyllt av fina upplevelser, men jag måste säga att den här helgen sopar nog banan med de andra. Haha, jag kan liksom inte göra annat än att garva. Kanske whinar jag lite emellanåt också, men det är nog mest för syns skull. När ungdomslivet är i sitt esse tillåter jag mig själv att whina hur mycket jag vill för syns skull faktiskt. Det blir som ett utlopp för osäkerheten när den smyger sig fram, en ventil som måste öppnas ibland för att sedan kunna njuta fullt ut av händelserna som sköljs över en.
Min kära vän Ida Westman fyllde äntligen myndig så det blev två feta utgångskvällar med en aningen smakfyllda förfester och efterfester. Jag måste hylla spontaniteten som följer med tonårsfyllan (räknas det som tonårsfylla även när man är myndig?). Vad vore en kväll utan lite spontanitet? Antagligen ganska småtråkig. Inte nödvändigtvis förstås, men kom igen, vart finns spänningen då liksom. Det gäller att ta chanser när man får dom. Det är något jag blivit bättre på måste jag säga.. klart att man inte ska kasta sig in i vad som helst, hur som helst jämt, men man måste våga ta chanser för att riktigt uppleva livet. Dagens visdomsord!
Idag har jag legat nerbäddad i soffan hela dagen och Gilmore Girls-maratonat med mig själv, förutom några svängar till tvättmaskinen... choklad är inte att leka med alltså. Hahaha.
