Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora.
Jag jobbar på det!
Fotfästeförlusten alltså.
För om det är någon skavank med mig själv jag är rädd att fastna i så är det att inte våga tillräckligt. Att inte leva tillräckligt. Att gå miste om något som kunnat göra mig oändligt lycklig för en sekund eller två.
Så jag jobbar på det!
Det går långsamt, men varje myrsteg är ett myrsteg fram och varje hjärtklappning är iallafall ett tecken på att jag lever.
Jag har aldrig varit mest livlig och våghalsigast och fylld av risktagande. Och jag har avskytt min egen blyghet och försiktighet hela livet. Även om jag alltid lyckats få kompisar på en halv minut och iallafall fått några små människor att kära ner sig i mig.
Men jag jobbar på det!
Och jävlaranamma vad jag har att ge.
Kommentarer
Trackback
