Litefinare

Äntligen äntligen ska hela familjens drömresa bli av. Jag kan inte riktigt förstå det. En månad fylld med sol, bad, kultur, surfing, snorkling, musikal, mammas gamla hem, bushsafari, kängurus och koalor.

 

Och efter det får jag mina flickor alldeles för mig själv i en vecka. Bara sol och bad och fest och mys på Kanarieöarna. Ännu ett nytt resmål.

 

För att inte avsluta det hela med en hösttrip till staterna med mormor. Sysslingar, New York och Yale. Som en äkta Gilmore Girls-fandröm. Och kanske kanske får jag avsluta hela året med en resa tillbaka dit. Vi får se vart det landar!

 

Och året började med tre månaders miljöplugg, kulturkrock och paradis i Ghana. Det mest utvecklande jag varit med om. Helt och hållet fantastiskt och underbart. Så mycket jag sett, upplevt, tänkt och växt. Jag kan inte säga nog hur de månaderna förändrat min livssyn och världssyn. Berikat mig med möten, syner och närhet. Ibland känns det bara som en dröm.

 

I princip tre nya kontinenter på 8 månader. 

 

 

För att inte tala om det fantastiska jag fått vara med om på hemmaplan!

Awake Me UP - kanske det roligaste, tuffaste, lärorikaste jobbet jag haft. Så mycket erfarenhet och fina minnen det gett mig. Jag har liksom hittat en värld som jag känner mig hemma i, men som utmanar till det yttersta och aldrig verkar bli tråkig. Någonting jag verkligen vill fortsätta med!

 

Och att jag till slut blev ledare. Sommarlägerledare på Stiftsgården. Världens goaste barn, de blev liksom våra i en vecka. Jag är så glad att jag saknade det så mycket, mitt andra hem. Och att jag kunde komma tillbaka med samma kärlek som alltid.

 

______________________________________________________________________________________________________________

 

Kan inte förstå hur livet kunde bli så himla bra. Så galet spännande och innehållsrikt. Och jag vill bara uppleva mer! Spinnrocken i mig snurrar fortare med nyfikenhet och livstörst, och jag hoppas att den aldrig någonsin stannar.

Ännu en osäker framtid väntar. Haha, framtiden är alltid osäker. Men vad jag ska göra i höst har jag ingen aning om. Det blir ingen skola, inget studielån eller internat. Jag ska hitta på något annat. 

 

 

Hur ska jag kunna ta tag i livet när det är så långt bort från mig? Jag är i Ghana. Jag lever i en bubbla. Tre månader av bubbel. Sand, getter, taxibilar, påsvatten, jordnötssmör, plaststolar, kråkor, myror, asonto, batiktyger, obronis, hängmattor, miljöstudier. Jag pratar förfan svorsk. Nästan. Hemma är liksom en annan värld. Du, ni, lever i en annan värld. Bilden av er är i mitt förflutna. Men snart ses vi igen. Ni och jag. Mitt liv och jag. Kanske kan allt bli som förr. Som innan. Men från och med nu kommer mitt liv vara "efter Afrika". Någonstans i mig kommer jag alltid känna skillnaden. Och det som följer med mig tillbaka till mitt liv kommer fortsätta forma 'mig'. Personerna jag kommit nära, livssynen, kulturen, fattigdomen, språken, miljöfrågorna. Socio-environmental thinking. Values. Vad är viktigt i livet? Vad som än händer får jag aldrig glömma det. Nog för att vi blivit bortskämda, men det jag lärt mig kommer alltid stanna. Experience. Av den typen man måste uppleva. Min Afrikabubbla. Som en dröm när jag kommer hem.

Numera är jag en workoholic, en gormande asfaltsluktande stadsosäkerhet och alldeles för blond. Kanske. Mina dagar består av jobb, kyssar, Harry Potter-maraton och funderingar över vart jag ska göra av alla mina studentpresenter och andra prylar som håller mitt rum ostädat. Jag trivs väldigt bra med det!

Här kommer en bild jag tycker om.

Nighty-night vänner!

Imorgon är det kanske den största dagen i livet. Livet som vi känner till det.

Mina dagar är fyllda till bredden och stuvade med skolslut, jobb, mys, fest, peppning och allt annat de kan vara fyllda med såhär 6 dagar innan studenten.

Det händer så mycket att min skrivarhand inte riktigt hinner med att notera alla upplevelser, intryck och känslor. Man skulle ha en noteringsmaskin i hjärnan som sparar allt exakt som det kändes och upplevdes och exakt som man skulle vilja formulera det sen. Perhaps perhaps.

Vår fina fina familj!

Av en slump klickade jag in på mina filmer jag sparat i denna fantastiska dumburk. Av alla underbara dagar på estet, vad mycket man inte minns! Jag hittade afterwork-uppträdanden jag inte ens visste hade existerat, än mindre som filminspelning på min mobil, scenframträdanden jag delvis glömt och delvis minns som igår, knasiga bravader både i blackboxar, trapphus, vinter, café carl och andra ställen som gör mig alldeles varm i magen av att se.

Varsågod, mina damer, herrar och giraffer. Några knäppa smakprov från de galna estetdagarna som snart är oss förbi.

Det vore lögn att säga att jag inte överväldigas av nostalgi. Och det är inte ens slut än!

Det bara är så, no question liksom.

Imorgon har vi vårkonsert. VÅR konsert, den allra sista. Jag kan inte bestämma mig för om jag ens vill tänka på det. Mest för att nostalgin blir tyngre för varje dag, det är ju så himla sorgligt att jag blir tårögd.

Men det är något med heldagsrep som tilltalar mig, något med att tillbringa en hel dag med alla tre musikårskurser. Sammanhållningen och gemenskapen. Att tillsammans prestera och att få chans att se alla. Även ifall det här blir kanske den sista ordentliga chansen för oss att umgås med våra efterträdare.

Nej jag ska nog fokusera på klänningsvalet nu innan jag blir alltför sentimental. Blommigt. Blommigt och sockersött.

Justja, jag måste någon gång under mitt liv besöka Allsång på Skansen också.

Näe, det här duger inte! Sätter på mig den alldeles drunkningsstora studenttröjan och hoppas kunna gömma mig i lite studentaura och pressa fram lite skenbar motivation.

Jag har haft en galet underbar helg med garderobstress, inlärning av rudbecklokaler, smältande glasskartonger, barnkonfirmationer, cykelturer, orkesterservice, skrattsalvor, basgångar och knäppa västergötlänningar. RUM-festivalen i stan var mer gemenskapande än förra året och mina konfirmander var så fina. Förhoppningsvis har man lyckats inspirera någon av dom lite grann iallafall.

Tröttheten är överhängande.

Men jag vet att jag längtar till den dagen jag har tid att sjunka ner i alla böcker som väntar i garderoben på min uppmärksamhet. Och så längtar jag lite till nästa år redan nu. Fast mest av allt längtar jag till imorgon när resten av mitt liv tar fart.