Vänskapsmysterier
Ett samtal igår fick mig att fundera på vänskap och vilka människor man kommer ha med sig genom livet. När jag tagit studenten kommer jag inte ha kontakt med hälften av alla i klassen, kanske inte ens någon. Men jag hoppas verkligen att mina närmaste vänner förblir nära för resten av livet.
Ingen VILL väl förlora sina vänner?
Nej. Alltså, människor behöver förändringar, man kan inte hålla fast vid allt och alla. Men ingen vill väl släppa de vänner som gjort en lycklig?
Jag har bildat mig en ganska klar uppfattning om vilka jag, trots att jag inte vill det, kommer tappa kontakten med. Inget ont menat med det, men det är vad jag realistiskt kommit fram till genom att se på hur vissa vänskaper är. Men det där samtalet igår satte igång en liten tanke. Kanske kommer de flesta vänskaper överleva ändå!
Det måste ju inte betyda att man hörs varje vecka, eller ens varje månad eller år, men att vänskapen ändå alltid finns där. Såvida inte något förstör den så börjar jag tro att alla vänskaper alltid finns kvar någonstans inom oss. Att vi tar studenten behöver inte förändra det.
Men jag började också fundera på ifall skolan själv kanske hämmar vissa vänskaper, själva skolmiljön kan ha en otroligt negativ inverkan på vänskaper. Jag älskar estet, men faktiskt, det är så. Vi esteter ser oss gärna som en stor familj, där alla umgås med alla och känner sig hemma.
Så vi låtsas inte om det, men vi är indelade i grupper och folks uppfattning om vilka som hör ihop och vilka som inte gör det påverkar oss något enormt.
Det finns människor jag känt länge, träffar i skolan varje dag och knappt pratar med, men så fort man ses utanför skolan kan man uttrycka vänskapen mycket mer ohindrat.
Det är sorgligt, men på samma sätt får det mig att hoppas att studenten kanske på sitt sätt förbättrar relationen med några av mina vänner.
