Want to vanish inside your kiss
På vägen hem från skolan idag kom jag att tänka på ett totalt bortglömt minne.
Min allra första puss (förutom från mamma och pappa då). Många pussas ju en del på dagis, men jag var så himla tjejig då och umgicks bara med andra tjejer, så min fick jag i förskoleklass. Jag gick på Lillhagaskolan det året och var lite så där gulligt barnkär i en kille, som faktiskt var det tillbaka. Jag kommer till och med ihåg att våra släktingar brukade flina åt vårt lilla kärlekspar när de kom och hämtade oss om dagarna och vi kramades hejdå.
Helt plötsligt när jag gick hem ifrån Carlforsska efter sceniskarepen kom jag ihåg den där pussen. Det var under en liten pjäs hälften av oss spelade upp för resten av förskolegruppen. Jag spelade Törnrosa och låg på golvet i ett kraftigt försök att se så prinsessigt vacker och majestätisk ut som möjligt, medan den här killen då spelade prinsen och kom för att rädda mig. När han böjde sig ner för att kyssa mig nuddades våra läppar på riktigt och jag kommer ihåg att jag generat hoppades att ingen hade noterat det. Men det förstås, hur kunde de inte ha märkt det? Jag slår vad om att vi båda var rejält röda om kinderna när vi ställde oss upp och bugade inför gruppen.
Kommentarer
Trackback
