Litefinare

Det är så himla intressant med hur människor uppfattar en. (Mig alltså. Jag snackar om mig, vem annars?)

Min mentor lät mig fint veta på utvecklingssamtalet att hon tyckte jag verkade gladare i 1an jämfört med nu. Det känns ju bra liksom. Men jag ser det mer som något att tänka på. Inte för att jag ska förändra hur jag är, men kanske stämmer det att jag verkade gladare då. Jag blev uppriktigt förvånad av hennes kommentar, tyckte inte alls det stämde, men det fick mig att tänka att kanske var jag gladare då? Utåt sett iallafall. I 1an var vi ett gäng, ett snortajt gäng med fina och mindre fina intriger som både förgyllde och ställde till det. Jag tillhörde något, vi tillhörde varandra och vår vänskap har aldrig någonsin varit densamma igen.

Antagligen trivdes jag bättre med den tryggheten. Men på samma gång är jag väldigt nöjd med hur det ser ut idag med. Vi har vänskapen kvar även om den är något splittrad. Jag finns någonstans där i mitten av oss och är iallafall glad över att jag inte befinner mig i utkanten liksom. Självklart finns det mycket att sakna och mycket att önska sig här i livet, men det kommer det alltid att finnas. Och självklart går man igenom identitetskriser med jämna mellanrum som trycker ner humöret och självkänslan. Men den delen av mig som sprallar, skrattar, skiner och bländar dyker fortfarande fantastiskt ofta upp på besök om jag får säga det själv!

Jag kanske uppfattas som en allvarligare människa idag, antagligen kan det bero på att jag vuxit (liksom folk omkring mig har förändrats och bytt plats) och gått igenom en hel del under de senaste två åren! Jag vill inte uppfattas som mer allvarlig, mer instängd och sorgsen, men kanske blir jag det och då är det så. Too bad. För tro mig, mitt liv leker och innehåller oändligt mycket mer skratt än tårar och i det stora hela skulle jag verkligen kalla mig själv lycklig.

Det är svårt att inte dra fram en fasad när man vistas bland folk. Jag vill kunna visa mig både stark, sprallig, sårbar, glad, ledsen och lycklig.