skrattar med sommaren
Jag ser spegelbilden av hela världen i den minsta blomma.
Jag ser ett löv andas och tusentals stenar flyga iväg mot horisonten.
Jag ser ditt leende tändas och färdas genom rummet med glittrande vingslag, som om det vore solens starkaste stråle.
Mamma, är jag stor nu?
Att det plötsligt skulle kännas så bra att vara vuxen. Eller bli vuxen. Mitt nästan nittonåriga huvud har exploderat ut ord efter tanke efter uttryck om hur läskigt nära allting är, i månader, år till och med. Och det är nära. Närheten trycker på som vattnet mot en stängd dammlucka, men rädslan har tappat greppet. Kanske gradvis, kanske över en natt, plötsligt när jag kände efter fanns den inte där. Inte precis intill, som den alltid gjort förut.
Första lägerlösa sommaren på nio år. Jag besökte stiftsgården som utomstående besökare. Saknaden är barbarisk, men ändå hjälpte det att bara vara med i några timmar. Och jobbet. Att cykla till jobbet, stämpla in, stämpla ut, lunchlåda, räkna kassa... Men ändå, att leka samboliv i tre dygn tar störst plats. Det blev så äkta i det tillfälliga. Vardagslyxer med milkshakes, kvällsdrinkar, turer till Ica, uteätningar både på Gränden och på balkongen, dagsplaneringar, sol och bad på Framnäs, film och gos. Tre dygn av vuxenträning.
Och en helt vanligt ovanlig vecka mitt i sommaren senare. Jag är förändrad. Jag är samma människa, men någonstans här inne har en uppdatering skett. En uppgradering. Om än bara en liten sådan. Jag är fortfarande lika förälskad i glass och fluffiga ballonger.
