Andra timmens drömstadium.
Nattcyberiska åsikter
Varför hamnar man alltid här? I den stilla natten, ensamheten och med tryckande ord som bara vill sköljas fram. Pressas ut och delges hela världen. Är man så beroende av att synas, höras, märkas? Det är sorgligt.
Facebook, twitter, bloggar... allt går ut på att dokumentera hela fucking livet. För att ensamheten ska vara mindre påträngande, men resultatet blir ändå ofta precis tvärtemot. Människor, I-landsinvånare, uppmärksamhetskrävande sorgligheter, vad är det vi låter ta över våra liv? En nedrans tidstjuv, parasitapparat. En väldigt älskad sådan, men håll med om att vi steg för steg lägger våra liv i dess tekniska makapärsubstans.
Facebook, twitter, bloggar... allt går ut på att dokumentera hela fucking livet. För att ensamheten ska vara mindre påträngande, men resultatet blir ändå ofta precis tvärtemot. Människor, I-landsinvånare, uppmärksamhetskrävande sorgligheter, vad är det vi låter ta över våra liv? En nedrans tidstjuv, parasitapparat. En väldigt älskad sådan, men håll med om att vi steg för steg lägger våra liv i dess tekniska makapärsubstans.
Alltför många gånger söker man tröst och trygghet i cyberrymdens opålitliga vänskap.
Alla ord som forsar och trycker på inuti, som bara vill ut och bli noterade av någon själ därute som kanske kan förstå meningen med dem. Inte tänker de på hemlighetsmakeriets lagar som strikt varnar för omöjligheten till begränsning och efterklok ånger så fort de nedtecknats. Näe, de bara desperat kämpar sig framåt i en ändlös ström, i hopp om en liten glimt av tangentbordet och om att fingrarna ska röra sig i precis rätt ordning.
Early in the morning, just as the sun was rising
Jag tycker om mornar.
Speciellt när man vaknar upp och dagsljuset är så starkt att det har trängt in genom persiennerna och lyser upp hela rummet. Och när man avlägset hör några små fågelkvitter från trädet utanför fönstret. När man liksom vet att det är vår, som om man hade glömt bort det under natten och varje uppvakning kommer som en underbar påminnelse.
Då är morgonen kanske den bästa tiden på dygnet.
Igelkottstaggning och nostalgiska bravader
För att sen kommer jag förmodligen drabbas av ångestattacker inför en obestämd framtid och ingå en djup nostalgidepression.
Ikväll ska jag umgås med Ellenkaramellen och supporta lite musikervänner och cancerfonder.
Godkväll!
När latheten blir så stor att man blir rastlös.
Jag är uttråkad. En vanlig jävla fabulous onsdag med en skön hemmadag efter skolan. Och jag är uttråkad så det skriker om det.
"Vad gör du då?"
"Ingenting, fördriver tid på facebook, sorglig som jag är."
"Säg att du i varje fall lyssnar på musik också?"
"Nej...............jag känner mig oerhört sorglig."
Är det såhär det är planerat att framtidens (OCH NUTIDENS) tid ska gå åt? NEJ. Det är nästan äckligt ju, och ändå är jag en av dom som ibland inte kan vara mer kreativ än att sitta och glo på en jäkla skärm i flera timmar.
Så jag drömmer mig bort litegrann istället. Och bjuder på en sån där vacker romantisk kyss som får magen att skrika "iiiiiiiiiiiih". En sån där kyss som varje människa borde få uppleva.
I'm still in heaven
Jag kan verkligen inte förklara alla känslor angående sceniska.
Jag är lost in wonderfulness, dreams and closeness. Nostalgia, redan.
JA, jag saknar sceniska så det gör ont i hjärtat.
Det var en av de absolut bästa upplevelserna i mitt liv.
Att bo tillsammans med hela estetårskursen under scenen, på scenen och i lougerna.
Att briljera tillsammans med några av de underbaraste personerna jag känner.
Stå på scenen och leva en dröm.
Festen efteråt blev en hejdundrans avslutning, med billig alkohol, high spirits, dans, fylleklängningar.
Det blev också något av en incestfest, men sen när ingår inte det i estetfester liksom?
Alltihop är minnen för livet.
Det är över, men baby - I'm still in heaven.
You jump I jump, Jack
Idag var det en fin dag. Även ifall jag igår blev lite ledsen när jag insåg att vi inte skulle vara i skolan och repa idag.. undrar om man är knäpp om man tänker så? Det spelar förresten ingen roll för jag är redan knasig som det är. Anyhow, det fina vädret gjorde mig totalinspirerad till att göra massa saker. Promenaden hem imorse var både svettig och orsak till sjukdomsrädsla, men det var iallafall en promenad. Jag älskar våren!
Nu blev jag outhärdligt sugen på att se lite gilmore girls (fast jag vet att jag borde skriva klart rollanalyser... jag är så trött på dem) så det tror jag att jag ska göra. Varva ner lite inför veckan. Den jag tror galnaste, intensivaste och roligaste repveckan som slutar med premiär på lördag. PREMIÄR!
Jag är nästan dödsförklarad, så peppad är jag!
Turn your sails from home
Om 5 minuter bär det av mot den 4e dagen av sceniska. För er som inte vet det, är det heldagsarbete från 8.15 till 17.00 varje dag fram tills premiären nästa lördag. Intensivt men tokroligt!
Idag fortsätter vi med soundcheck och rep, jag och Fia ska sätta upp ett städschema och jag måste prova en klänning igen (that beauty's gonna blow your mind off!). Iförsig har vi iv-val på eftermiddagen, men det räknas inte riktigt. De är de enda vanliga lektionerna vi har, och bara den här veckan. Resten är ett drömjobb!
Idag fortsätter vi med soundcheck och rep, jag och Fia ska sätta upp ett städschema och jag måste prova en klänning igen (that beauty's gonna blow your mind off!). Iförsig har vi iv-val på eftermiddagen, men det räknas inte riktigt. De är de enda vanliga lektionerna vi har, och bara den här veckan. Resten är ett drömjobb!
Nu ska jag kila iväg på min underbara cykel Lisen som vaknat från idet! WOHO
slutsats
Det är så himla intressant med hur människor uppfattar en. (Mig alltså. Jag snackar om mig, vem annars?)
Min mentor lät mig fint veta på utvecklingssamtalet att hon tyckte jag verkade gladare i 1an jämfört med nu. Det känns ju bra liksom. Men jag ser det mer som något att tänka på. Inte för att jag ska förändra hur jag är, men kanske stämmer det att jag verkade gladare då. Jag blev uppriktigt förvånad av hennes kommentar, tyckte inte alls det stämde, men det fick mig att tänka att kanske var jag gladare då? Utåt sett iallafall. I 1an var vi ett gäng, ett snortajt gäng med fina och mindre fina intriger som både förgyllde och ställde till det. Jag tillhörde något, vi tillhörde varandra och vår vänskap har aldrig någonsin varit densamma igen.
Antagligen trivdes jag bättre med den tryggheten. Men på samma gång är jag väldigt nöjd med hur det ser ut idag med. Vi har vänskapen kvar även om den är något splittrad. Jag finns någonstans där i mitten av oss och är iallafall glad över att jag inte befinner mig i utkanten liksom. Självklart finns det mycket att sakna och mycket att önska sig här i livet, men det kommer det alltid att finnas. Och självklart går man igenom identitetskriser med jämna mellanrum som trycker ner humöret och självkänslan. Men den delen av mig som sprallar, skrattar, skiner och bländar dyker fortfarande fantastiskt ofta upp på besök om jag får säga det själv!
Jag kanske uppfattas som en allvarligare människa idag, antagligen kan det bero på att jag vuxit (liksom folk omkring mig har förändrats och bytt plats) och gått igenom en hel del under de senaste två åren! Jag vill inte uppfattas som mer allvarlig, mer instängd och sorgsen, men kanske blir jag det och då är det så. Too bad. För tro mig, mitt liv leker och innehåller oändligt mycket mer skratt än tårar och i det stora hela skulle jag verkligen kalla mig själv lycklig.
Det är svårt att inte dra fram en fasad när man vistas bland folk. Jag vill kunna visa mig både stark, sprallig, sårbar, glad, ledsen och lycklig.
Någons älskling
Ord efter ord, mening efter mening
dyker upp på skärmen
innehållandes ljuvliga uttryck,
komplimanger,
hyllningar och hjärtan.
Så vackra, så fina
så önskade och så varma.
Tänk att få uppleva denna skönhet,
trygghet och charm,
känna denna längtan.
Tänk att få omfamnas av kärlekens armar
på detta sätt
och slå in glädjen i en sådan gåva.
Ja, tänk att få vara någons älskling.
Världens bästa barndom
Jag har inte ens tagit ett steg utanför ytterdörren än, men känner redan nostalgibubblorna i magen. Jag ska bo i Svärdsjö i helgen. Svärdsjö för mig är de stora årliga friidrottsdagarna, tandläkaren och den läskiga högstadieskolan där alla som slutade 6an började. Distriktets huvudby liksom.
Från Sundborn. Kanske år 2000.
