Litefinare

Vår familjs julafton blev det slöaste någonsin, vi placerade som vanligt min stora madrass på soffbordets plats, slängde dit massa kuddar och täcken, öppnade paketen och sen tittade vi på film. Det blev säkert nästan 4 timmar av inspelningar från när jag och syrran vad små. Kalle Anka. Sen bestod kvällen av Bridget Jones x2, Jane Austen Book Club och Love Actually. En jul utan Love Actually är ingen riktig jul.

Juldagen spenderades likadant. Fast med andra grejer på tvskärmen såklart. Jag lämnade inte pyjamasen på 2 dygn. Sen blev det en spontan ute- och innekväll kan man säga.

Annandagen spenderades hos farmor med släkten. Det var riktigt myspysigt! 
Jag älskar jullov.

Nu har jag nyårskris. Det dök upp överraskande många alternativ, jag kan inte bestämma mig för vart jag ska börja mitt studentår någonstans. Året när jag blir vuxen. Det är ju ett viktigt år!

Det här är något annat, ett sista utlopp innan julen knackar på och kväver den negativa tankfullhetens talförmåga på sitt alldeles speciella sätt. Den finns alltid där såklart, men oförmögen att framkalla självömkan på samma sätt...

Jag nattbabblar, läs bara dikten istället, jag har kämpat med rimmen. Det blir som en kompensation för årets uteblivna julrim.

Eller nej justja, det var jag ju inte nej. Jag har typ hundra skolarbeten över julen. Varför kan inte bara hörtterminen ta slut till jul istället för att fortsätta till första veckan på våren? Det känns ju sjukt osmart och komplicerat. Ingen kan väl må bra av det. Jag tycker man borde kunna ta riktigt ledigt över julen, det är väl det lov är till för?

Just nu känns det bara som att jag befinner mig i något slags uttröttande mellanläge. Jag sitter bokstavligt talat och väntar på att skolavslutningen ska börja, men efter den är det ändå inte slut. Det är julbal ikväll och imorgon har vi klassmiddag. Missförstå mig inte, jag är jättetaggad på båda och skulle inte missa dem för allt i världen. Men det är bara känslan av ett slut som liksom aldrig kommer.

Den här känslan av att snart, snart kommer det ske en förändring i tillvaron! Som om jag ska åka iväg någonstans, vart som helst. Men det slog mig på vägen hem från skolan att jag inte alls ska åka iväg någonstans och plötsligt blev längtan efter en annan miljö nästan överväldigande.

Det är lite sorgligt, inte bara för att miljöbytet inte kommer inträffa än på ett tag, utan för att jag har så mycket jag ser fram emot den närmaste tiden som jag liksom inte riktigt tar vara på. Jag fastnar i framtiden när jag borde släppa det och leva i nuet. Speciellt nu. Framtiden kommer ju ändå snart liksom, jag kommer ju ändå uppleva den snart. Nuet försvinner jäkligt snabbt och det känns lite dumt att missa det..

Jag antar att det är nackdelen med att ha en intellektuell hjärna.

Det må ha varit en av de dummaste idéerna någonsin, but then again, inte lämnade jag huset på hela dagen inte. Så därför kanske inte alls dumt. Förutom att det kunde ha varit vitlöksbröd med sånt där mumsigt vitlöksgojs i istället för inbakat vitlöksgojs som gjorde att brödet var ganska torrt. Jag har inte träffat någon förutom personen jag delade frukosten med och som därför fick precis samma osande andedräkt som jag, och mormor som ändå inte bryr sig om hur man luktar. Alltså, slutsats = helt okej fungerande frukost.

Min dag har spenderats på soffan, eller snarare i soffan, soffad framför Gilmore, nedbäddad med tingelingtäcke, kuddar i plural och i sällskap med mina två favoritindivider i världen. Nalle och Helmutina. Inte för att min nalle har något namn, det har han aldrig haft, men jag är ganska säker på att han är en han iallafall. Så han benämns med ordet nalle. Helmutina däremot har tranformerats från en han till en hon, någon gång under min prinsessperiod. Ni vet den där perioden i livet när man bara kan ha kjol eller klänning på sig och allting handlar om disney, prinsar, färgerna rosa, guld, silver och glitter, smink och vackert klingande flicknamn. (Jag var ca 4 år gammal.) Innan dess var namnet Helmut, döpt på grund av det tyska ursprunget, men numera flickmodifierat genom den enkla och effektiva påläggningen av "ina" på slutet. Tur att man var ett smart barn.

Glad 4e advent!

Vad gäller det här arbetet är ju att det är intressant för bövelen! Jag valde att ta skriva om Sveriges u-landbistånd. Välgörenhet. Det är ju precis vad mitt hjärta känner med och vill styra min framtid mot. Och ändå förbannar jag uppgiften, trots att jag i princip lär mig om hur arbetet går till, vilket jag har enorm nytta av. Vilken tur jag har som fick välja exakt vad jag ville fördjupa mig i, och som dessutom antagligen är till stor hjälp för mig i framtiden. Jag må vara dum i huvudet som sitter och småhatar det. Men let's face it, det är skolarbete. Det är så man känner sista året på gymnasiet, med deadline om tio timmar och 5 dagar kvar till jullovet.

15 december - Sjukanmälde mig för att plugga.

14 december - Gav Ellinor en present som tack för att vi fick åka till Kassel: glögg, julgodis, ett armband och ett kort på alla oss.

Hon blev glad.

Efter tre helvetesdagar är det äntligen över.

Men det är lite sorgligt att det var den sista julkonserten på Carlforsska för vår del.

Nästa år när man sitter där i ett hus i England, på en tenta på högskolan eller hemma utan något att göra, då kommer man se tillbaka på den här dagen med saknad. För det är en väldigt fin sak ändå, julkonserten.

Jag undrar om jag någonsin kommer använda lucialinnet igen... Annars skapar jag ett eget luciatåg! För i Luciaklädsel blir alla så otroligt vackra och en gång om året måste man ju få känna sig så vacker. Och sångerna är ju fina också.

Men just nu är jag iallafall trött och glad och lite, men bara ytterst lite sentimental.

Faktum är att alla är ensamma. Att man plötsligt en dag finner sig i en överväldigande, fängslande ensamhet som inte tycktes finnas där dagen innan är nog ganska normalt. Men trots det är den så ödesdiger och hjärtskärande att det är nästintill outhärdligt. Man gräver ner sig i en självömkan för att känna sig lite bättre, men som egentligen inte gör annat än förvärrar saken. Det är iallafall min teori. 
Den där känslan sitter kvar hela dagen. Även fast människor runt omkring pratar med en, skrattar med en, kramar en eller på något annat sätt visar att man är önskvärd känns det hela tiden som om man är en belastning. Att alla andra egentligen bara vill ignorera den stackars vilsna själen. Att man befinner sig i en kall bubbla, oåtkomlig för värme.

Människorna, miljöerna, allt är samma gamla vanliga. Det är inbillning. Det är den kalla, mörka tiden som framkallar denna trötthet, denna instängda känsla av att vara isolerad, bortkopplad. Och att den andra kontakten är föralltid försvunnen.

Det kanske är därför Luciafirandet är placerat just här. Ljuset i mörkret, nålen som spräcker bubblan, den andra kontakten. Men vad vet jag, för känslan tränger sig gärna in ändå. Det är på något sätt oundvikligt. Den enda trösten är detta: Du är inte ensam om att vara ensam.

Det lovar jag, det finns säkerligen någon annan i din närhet som känner precis samma sak. Samma nedtyngande moln över huvudet och samma osynliga barriär ut till omgivningen. Som också låtsas le, som också låtsas lyssna, som liksom du tittar utan att se och förlorar sig i sig själv bakom masken.

Det är vid dessa tillfällen man ser alla brister och alla sorger, all nostalgi och all saknad. Man upptäcker alla vänskaper som tappat glöden, alla förlorade kärlekar och alla tider som en gång var så mycket bättre. Man börjar tänka på hur det egentligen gick till, vilket steg som gick för långt ut från stigen, och man minns de fina stunderna med sorg. De stunder som aldrig kommer tillbaka.

De fasansfulla tecknen uppenbarar sig överallt. I minsta rörelse tar man tag i något som gör att självömkan får nytt bränsle. Något som kanske inte alls fanns där egentligen. Man möter bara ångestfyllda blickar och lägger märke till alla uteblivna vidrörelser.

Kvar blir bara en fasad av stela ansiktsuttryck och nedslagna blickar. Man undviker för att slippa undvikas.

Men du är inte ensam om att vara ensam. Det lovar jag.

Jag är hungrig

Jag är frusen

Jag är irriterad

Jag är besviken

Jag är omotiverad

Jag vill bara bädda ner mig i sängen och stanna där resten av vintern. Gå i ide. Tack!

12 december - Spontan roadtrip i partybilen med Sofia och nykörkorttagaren Ellen, inkluderande en upptäckt av ätbara insekter på maxi.

Det är nog därför många kan titta på de mest horribla skräckfilmer och skratta, eftersom de vet att det inte är verkligt. Eller rättare sagt, tror att det inte är verkligt. Vi kan egentligen inte vara säkra på att skräckfilmsmoment bara är påhittade. Vart fick människor idén om spöken ifrån liksom? Eller att man kan bli dödad i sömnen på grund av en oskyldig historia från barndomen. Vi kanske tror att ju mer galna, overkliga och kissa-på-sig-skrämmande idéer vi kommer på, desto mindre skräckinjagande tycks det verkliga livet vara.

Jag är ingen skräckfilmsmänniska, men så skrämmer också livet skiten ur mig.

Slutsats: Kanske borde jag packa ner min systers ofattbart många skräckfilmer, cykla över till det stora tomma kalla huset och spendera några dygn med en nallebjörn och en filt som enda sällskap.

Kanske. Antagligen inte. Nej.

Det skulle antagligen resultera i en stackars dödsrädd och sömnberövad flicka snarare än ett mer relaxat intryck av livet.

Nej, jag håller mig på den säkra sidan och låter mig skrämmas av sanningen.

Jag märker att jag ofta pratar om galna helger, och det är ju bra, det tyder väl på att mitt liv är intressant och fyllt av fina upplevelser, men jag måste säga att den här helgen sopar nog banan med de andra. Haha, jag kan liksom inte göra annat än att garva. Kanske whinar jag lite emellanåt också, men det är nog mest för syns skull. När ungdomslivet är i sitt esse tillåter jag mig själv att whina hur mycket jag vill för syns skull faktiskt. Det blir som ett utlopp för osäkerheten när den smyger sig fram, en ventil som måste öppnas ibland för att sedan kunna njuta fullt ut av händelserna som sköljs över en.

Min kära vän Ida Westman fyllde äntligen myndig så det blev två feta utgångskvällar med en aningen smakfyllda förfester och efterfester. Jag måste hylla spontaniteten som följer med tonårsfyllan (räknas det som tonårsfylla även när man är myndig?). Vad vore en kväll utan lite spontanitet? Antagligen ganska småtråkig. Inte nödvändigtvis förstås, men kom igen, vart finns spänningen då liksom. Det gäller att ta chanser när man får dom. Det är något jag blivit bättre på måste jag säga.. klart att man inte ska kasta sig in i vad som helst, hur som helst jämt, men man måste våga ta chanser för att riktigt uppleva livet.
Dagens visdomsord!

Idag har jag legat nerbäddad i soffan hela dagen och Gilmore Girls-maratonat med mig själv, förutom några svängar till tvättmaskinen... choklad är inte att leka med alltså. Hahaha.

11 december - Tvättat i mosters tvättmaskin.

Dagens nya grej alltså. Svårt att slå detta på julafton...

Det var mindre fint att stå still i en och en halv timme och frysa. Men let's face it, det var ganska värt!

9 december - Besöka Viktor Olssons nya bostad för första gången.

Jag har aldrig förknippat en pingvin med julen förut...men den kanske helt enkelt är en vinterpingvin. Mycket gullig må jag säga, den har röd halsduk och röd mössa och sitter på min fönsterbräda och ser sådär ätbart gullig ut.

Under kvällens pyssel i Irsta kom jag fram till att det pysslas alldeles för lite i min vardag.

När jag var liten bestod min vardag i princip av pyssel. Jag satt instängd i timtal på mitt rum och ritade, gjorde pärlplattor, vek pappersfigurer, pusslade, sorterade frimärken, pennor, böcker och prylar. Det mest extrema jag kommer ihåg är att jag ofta, för att göra pärlplattebygget lite roligare och svårare, bara använde två nålar för att plocka upp pärlorna och sätta dom rätt. Det var ju inte kul om det inte var en utmaning liksom!

När jag gick i 6an valde jag att ta bort skrivbordet från mitt rum. Jag ville ha ett stilrent och vuxet rum, skrivbordet var ju barnsligt. Sedan dess har det liksom inte alls varit likadant. Man har vuxit upp och tappat den där pysselheten någonstans på vägen. Pussla har jag alltid gjort och ibland tar jag upp målarduken och penslarna, men ibland kan jag också sakna den där mysiga känslan av att bara sitta och leka på skrivbordet. För tar jag fram någonting nu är det ju för att skapa någonting. Det blir ett så stort projekt av allting.

När jag flyttar hemifrån vill jag skaffa ett sånt där gammalt och fint träslitet skrivbord med en matchande eller totalt omatchande gammal och fin stol, och där ska jag sitta och pyssla. Jag ska vika pappersaskar, svanar och göra egna små händelseböcker, måla i målarböcker, göra egna julkort och pynt att hänga i granen och bygga pärlplattor med nålar. Precis som om jag levde ett liv utan datorer.

Jag försov mig. Jag hatar att försova mig. Iförsig kunde jag istället vara lite produktiv och plugga på egen hand med nedtyngande uppgifter och låta fingrarna träna sig att ta rätt treklanger, men ändå. Jag är ju en duktig flicka. Egentligen!

Ändå blev jag bortskämd med både finmiddag och efterrätt såhär mitt i veckan, bara för att jag ville det. Och nu börjar min mage ge ifrån sig kurrande ljud igen... Hur som helst så är det minsann ibland bra med snälla föräldrar som saknar en när man ofta är borta.

7 december - Gladde förhoppningsvis en person med ett samtal som jag tänkt starta i två veckor.

Men jag tänkte att nya filmer har jag ju inte tid att se varje dag och nya böcker läser man ju inte ut på en dag heller och ny maträtt har jag inte riktigt heller möjlighet att laga varje dag. Nej.

Så jag bestämde helt enkelt att varje dag fram till julafton ska jag göra något nytt. Prova något nytt eller prata med någon jag inte brukar prata med eller ge en komplimang till någon som jag aldrig gett en komplimang till förut eller typ sy om en tröja.

Det kan vara vad som helst, vilket gör att bara jag själv sätter gränserna för vad som gills. Det kan visserligen äventyra hela idén med fuskförsök, men jag ska försöka att hålla mig till planen. Jag är ju ändå perfektionist liksom.

1 december - Såg till att ta reda på allt (=fråga sönder) som jag funderar på inför framtida planer och lockas till, som jag hann med under SACOmässan.

2 december - Festade i en främmande stad i ett främmande land för första gången (Kassel, Tyskland). Krogen var minst sagt spännande när inte Västeråsfenomenet (=alla känner alla eller åtminstone någon) härjade.

3 december - Bytte underkläder i en kyrka.

4 december - Sjöng i ett konserthus inför 1000 personer, varav en allsång på tyska vi svenska flickor hade lite svårt med.

5 december - Smakade bananmilkshake.

6 december (idag) - Visade (ohjälpligt) avsiktligt trosorna under musikalrepet.

Ah, livet är bra fint.
Bilder från Kassel kommer

Sjukligt peppad och sjukligt ångestfylld. Det blir jag alltid inför en resa. Tänk om jag glömmer någonting livsviktigt eller ännu värre, bagaget kommer bort... Lite ångest får jag också över avresetiden. 5.40 är vi tvingade att stå på stationen.

Men det bryr jag mig inte riktigt om egentligen. Jag menar.. wow!

Jag ska vara Lucia under skolans Luciatåg på stan! Det betyder att jag kommer få åka häst och vagn. En ponny! Gulligt. I och för sig har jag vetat det några veckor, men det var extremt underhållande att gå runt och låtsas som ingenting medan alla spekulerade i vilka som skulle få vara Lucia.