Litefinare

Ännu en osäker framtid väntar. Haha, framtiden är alltid osäker. Men vad jag ska göra i höst har jag ingen aning om. Det blir ingen skola, inget studielån eller internat. Jag ska hitta på något annat. 

 

 

Det är konstigt det där, livet. Hur vissa människor plötsligt bara har försvunnit ur det. Mitt liv alltså. Ibland kommer de tillbaka, ibland inte. Personer som varit så himla nära, som jag delat så himla mycket med. Och sen är dom bara borta en dag. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska handskas med sånt. 

När jag bara stannar upp och ser på hur min tillvaro är för stunden, reflekterar över vad som hänt som lett fram till det och spekulerar över vad som kan komma härnäst, så är det så mycket som slår mig. Ibland hårt som en tegelsten, ibland som ett ryck på axlarna. Jag stannar ofta upp. Jag tänker mycket. Känner mycket utifrån det jag tänker. Tänker mycket utifrån det jag känner. Och det jag tror andra känner.

Typ, vad gjorde att personen försvann? Ibland något stort, något dramatiskt eller drastiskt. Ibland små, små saker och långsamt. Ibland en kombination. För det mesta är det okej. Egentligen är allt okej, det är bara så livet är och jag ångrar ingenting, hur jag än kunde ha påverkat situationerna om jag tänker efter. Därför försöker jag låta bli. Jag blir så mycket lyckligare då. Men allt sånt ser jag också på med sorg, i olika smulor. Det är klart. Mitt känsliga hjärta kan inte undgå att smärtas över såna förluster. Eller inte förluster kanske, förändringar.

Samtidigt skulle jag krevera om jag inte fick förändringar omkring mig. Smälta ihop till en pöl på golvet, sjunka ner i marken och fastna där som en blöt fläck. Så förändringar är bra. Men sorgligt.

Inte bara byta ut personer, vilket förövrigt låter hemskt, för ingen jag någonsin träffat kan ersätta någon annan. Alla har sin plats hos mig, så är det bara. Även om jag måste gå vidare i livet, så innebär det alltid en viss sorg att lämna en fas i livet bakom mig. Innan jag kan låta mig omslukas av den nya måste jag genomgå en slags sörjeperiod, ett mellanting då jag bara får tänka sådär alldeles för mycket. Processa. Vilket jag ändå gör hela tiden iallafall. Men det är väl bara mänskligt kanske. Vi tänker ju, vi människor. Det är liksom vad vi gör.

Jag älskar livet, jag älskar den ovissa men möjlighetsfyllda framtiden, jag älskar mitt förflutna, jag hade inte velat leva mitt liv på något annat sätt för då hade jag inte varit som jag är nu, och jag älskar nog mig själv. Ja. Damn it.

Och jag älskar så jävla många fler och så jävla mycket mer. Det spelar nog egentligen ingen roll ifall personer försvinner ur mitt liv. Ibland behövs det släppas tag och ibland förändras det till något annat. Och någonstans älskar jag dem ändå.