Idag sätts betygen. Sista gymnasieprovet skrevs förra onsdagen och sista gymnasieinlämningen skrevs och skickades in på gymnasiemejlen nyss. Sista gymnasiepluggmorgonen togs idag då jag gick upp sju trots att jag inte börjar förrän tolv. Och solen skiner så frukostinbjudande att tangenthamrandet gick plättlätt på två timmar bara.
Kanske var det studentvisionen eller sommarkänslans förtjänst, men plötsligt fick jag tre timmar att spendera såhär på morgonkvisten. Jag är fri att läsa så många ickegymnasiefaktabaserade böcker, se så många ickegymnasieresearchsyftande filmer och lyssna på så många ickegymnasieplankningsinspirerande låtar jag vill, bara för att dom är fina.
Man vet att det är eurovision när Litauen blingar sin ögonbindel
Kämpar med sista filosofiuppgiften till tvbilderna och tonerna av eurovision. Barndomskärleken väcks lite till liv inom mig när jag kollar ändå. Jag var ett sånt barn som spelade in eurovision och tittade på dem som film. 1999 till 2003 hade jag på video och vad de är nostalgisaknade ibland. I år har vi ju faktiskt ett fint bidrag, Loreen har verkligen kvalité i sin musikalitet. Äkta, jordnära och känslofyllt trots klubbgenren. Så i år är det inte bara av patriotiska skäl jag håller tummarna för vårt land.
Av en slump klickade jag in på mina filmer jag sparat i denna fantastiska dumburk. Av alla underbara dagar på estet, vad mycket man inte minns! Jag hittade afterwork-uppträdanden jag inte ens visste hade existerat, än mindre som filminspelning på min mobil, scenframträdanden jag delvis glömt och delvis minns som igår, knasiga bravader både i blackboxar, trapphus, vinter, café carl och andra ställen som gör mig alldeles varm i magen av att se.
Varsågod, mina damer, herrar och giraffer. Några knäppa smakprov från de galna estetdagarna som snart är oss förbi.
Det vore lögn att säga att jag inte överväldigas av nostalgi. Och det är inte ens slut än!
Min Bucket List har utökats ytterligare: Innan jag dör måste jag ha flugit helikopter.
Det bara är så, no question liksom.
Imorgon har vi vårkonsert. VÅR konsert, den allra sista. Jag kan inte bestämma mig för om jag ens vill tänka på det. Mest för att nostalgin blir tyngre för varje dag, det är ju så himla sorgligt att jag blir tårögd.
Men det är något med heldagsrep som tilltalar mig, något med att tillbringa en hel dag med alla tre musikårskurser. Sammanhållningen och gemenskapen. Att tillsammans prestera och att få chans att se alla. Även ifall det här blir kanske den sista ordentliga chansen för oss att umgås med våra efterträdare.
Nej jag ska nog fokusera på klänningsvalet nu innan jag blir alltför sentimental. Blommigt. Blommigt och sockersött.
Justja, jag måste någon gång under mitt liv besöka Allsång på Skansen också.
Nej. Om jag kunde så skulle jag skriva något fint, men inte ens det går. Orden formas inte, upplöses innan de ens fått fäste. Kanske överträffar min plats i livet just nu till och med ballonger.
Idag fick jag spontansjunga på ett dubbeldop. Det var också fint. Sen begravde jag mig i Andy Warhols filosofi och somnade på balkongen. Det är nu nitton dagar till studenten. NITTON. Jag ryser av tanken! Vilken känsla som följer med den tanken förändras dock från sekundhundradel till sekundhundradel. Det är så underbart, så lekande spännande som att leda en tävling. Samtidigt så skrämmande som en skräckfilm och så ledsamt att hela hjärtat drar ihop sig. Nostalgiframkallande redan innan det tagit slut.
Det enda jag är säker på är att jag ryser av tanken!
Blockchoklad var den enda tröstchokladen jag hittade. Med sju fjuttiga skoldagar kvar tills betygen sätts är det mycket att klara av och snart sinar pluggorken ut i universum för att inte komma tillbaka inom någon snar framtid. Jag vill aldrig se ett uppgiftspapper igen. Åtminstone inte tills jag har fått krypa ner under en filt och gömma mig i många tidsrymder. Med en kartong choklad.
Näe, det här duger inte! Sätter på mig den alldeles drunkningsstora studenttröjan och hoppas kunna gömma mig i lite studentaura och pressa fram lite skenbar motivation.
"Hjärtat blir bara osäkert när vi försöker diskutera och styra det. Hjärtat har alltid rätt, jag låter det styra."
-Cimon Lundberg
Jag har haft en galet underbar helg med garderobstress, inlärning av rudbecklokaler, smältande glasskartonger, barnkonfirmationer, cykelturer, orkesterservice, skrattsalvor, basgångar och knäppa västergötlänningar. RUM-festivalen i stan var mer gemenskapande än förra året och mina konfirmander var så fina. Förhoppningsvis har man lyckats inspirera någon av dom lite grann iallafall.
Det blev inga finurliga formuleringar idag.
Tröttheten är överhängande.
Men jag vet att jag längtar till den dagen jag har tid att sjunka ner i alla böcker som väntar i garderoben på min uppmärksamhet. Och så längtar jag lite till nästa år redan nu. Fast mest av allt längtar jag till imorgon när resten av mitt liv tar fart.
Snart är jag inte ensam längre. Snart har mitt rum städat sig själv och snart är worddokumentet fyllt av reflektionsord. Jag lovar, om en timme är allt perfekt.
Låter tiden gå medan högtalarna jobbar sig igenom skivskåra efter skivskåra och spotta ut ljuva bastoner jag kan dansa till. Jag kan låtsas att huden skimrar och håret fladdrar pocahontaslikt, för egentligen är jag guldfärgad och en prinsessa från bortom främmande riken.
Jag vet att jag tjatar, men har verkligen blivit en liten 60-talsfanatiker. Den här filmen är konstig och fascinerande och skräp och briljant på samma gång. Och så finns det massa sneaky the Who-smygreklam och trevliga the Who-låtar som nog gör att jag måste införskaffa en the Who-skiva inom snar framtid.
Förövrigt kan jag rapportera att jag och mamma gjorde pannkakstårta till middag i sann nostalgianda. Tack Pettson & Findus för den uppfinningen!
Förutom att jag har en helvetesvecka framför mig. Jag är fullplanerad ända till söndag. Massa skoluppgifter om jazzhistoria och engelska utvecklingar och basläxor och konfirmationer och klädshowansvar och funktionärsuppgifter och olediga timmar helt enkelt. Och jobbpass på nya jobbet! Det kommer ju bli spännande, även om mina svarta heltäckande skor inte är mina och kommer ge mig blåsor typ. Första riktiga anställningen ger mig en wowkänsla, det är nu man blir lite vuxen liksom!
Tur att jag har min oslagbara in-case-of-stress-lista som bor på garderoben. Hoppas bara att jag har tid att följa den.
Vi ses på andra sidan dimman
Justja, jag behöver dammsuga också. Innan mitt rum ser ut som en sprängd kudde.
Människor med vackra leenden fascinerar mig. Man kan inte undgå att fråga sig vad det är som får dem att le så vackert.
- Andy Warhol
Nu ska jag fortsätta nattdrömma lite om vackra leenden, goda dofter och försöka figurera ut hur att-inte-tänka-på-det-kärlek kan vara den bästa kärleken. Jag menar, ifall man inte tänker på kärleken när man väl har den så går man väl miste om hela känslan? Fast å andra sidan kanske det gör att man äger den längre, eftersom den inte blir lika explosivt uppenbar. Och önskan är ju att romanser ska vara så länge som möjligt. Alltså kanske frågan egentligen är: känslosvallande passionbomb kontra mjukromantisk tidsrymd?
Inte en fråga jag lär klura ut svaret på inatt iallafall. Om ens någonsin.
Andy Warhol måste vara en av historiens coolaste personer
Läser hans filosofi för tillfället och blir galet fascinerad. Inte för att han tilltalar mig precis, han ser ganska knäppt på världen ibland, men vissa tankar är bara så klockrent formulerade. Andra är bara humoristiskt fina.
"När jag gjorde mitt självporträtt utelämnade jag alla finnar för det bör man göra. Finnar är ett tillfälligt tillstånd och de har ingenting att göra med hur man egentligen ser ut."
"Roliga människor är de enda jag någonsin blir riktigt intresserad av, för så fort någon inte är rolig, tråkar de ut mig."
"Sex är nostalgi efter den tid då man ville vara med om det, ibland. Sex är nostalgi efter sex."
"Man borde förälska sig med slutna ögon. Blunda helt enkelt. Kika inte."
"Den bästa kärleken är att-inte-tänka-på-det-kärlek."
