Litefinare

Jag har aldrig förknippat en pingvin med julen förut...men den kanske helt enkelt är en vinterpingvin. Mycket gullig må jag säga, den har röd halsduk och röd mössa och sitter på min fönsterbräda och ser sådär ätbart gullig ut.

Under kvällens pyssel i Irsta kom jag fram till att det pysslas alldeles för lite i min vardag.

När jag var liten bestod min vardag i princip av pyssel. Jag satt instängd i timtal på mitt rum och ritade, gjorde pärlplattor, vek pappersfigurer, pusslade, sorterade frimärken, pennor, böcker och prylar. Det mest extrema jag kommer ihåg är att jag ofta, för att göra pärlplattebygget lite roligare och svårare, bara använde två nålar för att plocka upp pärlorna och sätta dom rätt. Det var ju inte kul om det inte var en utmaning liksom!

När jag gick i 6an valde jag att ta bort skrivbordet från mitt rum. Jag ville ha ett stilrent och vuxet rum, skrivbordet var ju barnsligt. Sedan dess har det liksom inte alls varit likadant. Man har vuxit upp och tappat den där pysselheten någonstans på vägen. Pussla har jag alltid gjort och ibland tar jag upp målarduken och penslarna, men ibland kan jag också sakna den där mysiga känslan av att bara sitta och leka på skrivbordet. För tar jag fram någonting nu är det ju för att skapa någonting. Det blir ett så stort projekt av allting.

När jag flyttar hemifrån vill jag skaffa ett sånt där gammalt och fint träslitet skrivbord med en matchande eller totalt omatchande gammal och fin stol, och där ska jag sitta och pyssla. Jag ska vika pappersaskar, svanar och göra egna små händelseböcker, måla i målarböcker, göra egna julkort och pynt att hänga i granen och bygga pärlplattor med nålar. Precis som om jag levde ett liv utan datorer.