Litefinare

Men så fort sidan kom upp blev jag tveksam. Vad är vitsen med att utelämna sitt innersta. Här. Där alla kan se. Vill jag verkligen det?

Tänk om alla ser rakt igenom mina ord. Och förstår mig fullständigt.

Jag är inte rädd för att bli skrattad åt. Inte heller för att missuppfattas. Egentligen.

Jag vill bara inte att alla kan se mig. Som om jag vore naken.

Jag skriver personliga grejer. Utgår från mina tankar och mina känslor. Starka sådana. Och djupa funderingar. Sånt som griper tag i mig och drar med mig. Skapar drömmar och ger nya upptäckter och dränker mig i känslor. Jag tycker om att förlora mig i mig själv och mina minnen.

Jag tycker om att läsa andras personliga meningar. Man kommer nära personen. Lär känna den på ett nytt plan. Får någon sorts uppfattning om dess inre väsen. Och jag tycker om att ge andra den chansen om mig.

Men det slog mig plötsligt. Vart går gränsen? När blottar man sig själv för mycket? När blir man för sårbar?

Det kanske är meningen att jag ska stanna till här. Vänta och se. Det kanske bara var ett avstamp, en startpistol för framtiden. En nödvändighet liksom. Att skriva texten. Och bara skriva den för mig själv. Och det kanske inte bara gäller just den här texten.

Världen kanske inte är redo än för allt jag har inom mig.

Åh vad jag älskar att vara mystisk.