Ingen ser löven som sitter kvar, men alla märker det osynliga regnet
Vi skriver om sorg och smärta och ångest men ser inte att löven faller med glädje. Det är rött, gult och grönt framför våra ögon och det enda vi ser är grått. Tiden lurar oss på livet medan vi tänder ljus för det döda. Mörkret sänker sig över oss som ett lutande tak och vi låter oss själva slå i huvudet. Utan att vi egentligen menar det, överlåter vi besluten till naturen. Vi låter oss styras av regndropparna, märker inte att blåsten greppar tag och för oss bort från oss själva. Ändå förbannar vi gudarna och skyller på pölen i diket. Varje stamp sliter isär den fridfulla ytan. Varje blick genomborrar dimman som en spik i väggens vävnad. Men varför skulle vi bry oss, när vi inte märker våra snedsteg och hålen vi lämnar. Vi hör bara musiken som dämpar våra känslor och vi ser bara arbetet som ligger i högar på bordet. Vi skyndar bara framåt mot våra mål utan en tanke på flugorna som också vill ta del av ljuset.
Löv som faller och svindlande tankar i det osynliga regnet.
Världen finns bara framför fötterna på mig så länge mina ben rör sig.
När tidpunkten kommer då jag stannar faller jag också.
Människor klarar inte allt deras ansikten möter
och de lever inte tydligt nog för att inse när de står chanslösa.
Ingen av oss märker när marken skakar och när vinden får tag i våra kläder.
Inte heller hinner vi uppfatta solens sista strålar innan vi finner oss i mörkret.
Kommentarer
Postat av: Camilla
vackert. och sant! jag älskar "Varje blick genomborrar dimman som en spik i väggens vävnad."
du är så bra, Joanna.
Postat av: Joanna
tack tack, vad glad jag blir!! jag satt länge och kämpade med formuleringarna.
Trackback
