Nattcyberiska åsikter
Varför hamnar man alltid här? I den stilla natten, ensamheten och med tryckande ord som bara vill sköljas fram. Pressas ut och delges hela världen. Är man så beroende av att synas, höras, märkas? Det är sorgligt.
Facebook, twitter, bloggar... allt går ut på att dokumentera hela fucking livet. För att ensamheten ska vara mindre påträngande, men resultatet blir ändå ofta precis tvärtemot. Människor, I-landsinvånare, uppmärksamhetskrävande sorgligheter, vad är det vi låter ta över våra liv? En nedrans tidstjuv, parasitapparat. En väldigt älskad sådan, men håll med om att vi steg för steg lägger våra liv i dess tekniska makapärsubstans.
Facebook, twitter, bloggar... allt går ut på att dokumentera hela fucking livet. För att ensamheten ska vara mindre påträngande, men resultatet blir ändå ofta precis tvärtemot. Människor, I-landsinvånare, uppmärksamhetskrävande sorgligheter, vad är det vi låter ta över våra liv? En nedrans tidstjuv, parasitapparat. En väldigt älskad sådan, men håll med om att vi steg för steg lägger våra liv i dess tekniska makapärsubstans.
Alltför många gånger söker man tröst och trygghet i cyberrymdens opålitliga vänskap.
Alla ord som forsar och trycker på inuti, som bara vill ut och bli noterade av någon själ därute som kanske kan förstå meningen med dem. Inte tänker de på hemlighetsmakeriets lagar som strikt varnar för omöjligheten till begränsning och efterklok ånger så fort de nedtecknats. Näe, de bara desperat kämpar sig framåt i en ändlös ström, i hopp om en liten glimt av tangentbordet och om att fingrarna ska röra sig i precis rätt ordning.
Kommentarer
Trackback
