Litefinare

Men bara för att vintern verkar sätta igång på riktigt till slut kommer den säkert stanna kvar till april. Det är inte riktigt lika roligt, för då är det faktiskt halvvägs in på våren och då ska det banne mig vara vår. För vår är den bästa årstiden har jag kommit fram till efter många års reflektion över frågan.

Nu ska jag tvinga mina fingrar att knappa in den sista filmanalysen som är av Det Sjunde Inseglet och sedan kasta iväg den till gulläraren Göran. Jag kommer sakna honom men jag kommer verkligen inte sakna filmanalyserna.

Om en timme kommer dessutom mamma hem med bananer så jag kan tillaga världens godaste milkshake.

Vad är anledningen till att så många anser att ögonen är den vackraste kroppsdelen?

Jag tycker att de är det och det är nog en kombination av färgen och uttrycket. Jag menar, finns det något vackrare än den blanka, skinande, glimrande färgen man bara kan hitta i ögon? Jag tror inte det, jag har då inte upptäckt något än. Även fast många ögonfärger ser snarlika eller på långt håll identiska ut, så är de alla unika, och speciellt fascinerande är det med olika nyansskiftningar i färgen. Hur vissa har en beundransvärd skiftning mellan både blå, brun och grön, medan andra bara har en enda djup och intensiv färg.

I kombination med varje persons eget uttryck blir dessutom färgen extra levande och gnistrande. Det är så svårt för mig att förstå hur ett par ögon kan uttrycka så många olika känslor, det är ju bara ett par ögon. De ändrar inte utseende varje gång vi tänker en ny tanke eller känner en ny känsla. Men ändå uppfattar vi så mycket förändringar i andras ögon i takt med tankeverksamheten och känslobytena.

Jag tycker till exempel att mina ögon är underbart fina, det får man tycka. Jag kunde inte vara mer nöjd med mina ögon. Det spännande med det är att jag ändå kan stå i flera minuter framför spegeln och bara studera dem. För att försöka bli klokare på hur det egentligen är möjligt att ögon kan ha en sådan effekt på människor, vad människor ser i ögon. På samma sätt brukar jag betrakta andra människors ögon, antingen för att försöka förstå vilka känslor just den personens ögonkontakt framkallar hos mig eller också för att försöka förstå hur den personen använder sina ögon i förhållande till samtal, tankar och känslor. Men det hjälper inte, jag förblir lika fascinerad.

Vad är det som gör en riktigt intensiv ögonkontakt så underbar, himlastormande och gripande? När två människor bara har ögon för varandra, studerar, betraktar eller bara ögonmyser. Det blir som att man öppnar upp sig för varandra på något sätt, inbjuder varandra en djupare kontakt. När ord liksom inte räcker till eller kommer fram. Man får en del av personens inre, även ifall man inte direkt märker av det. Det är snarare ett resultat av alla liknelser om ögon vi lärt oss genom livet och den genuina känslan man upplever vid varje ögonmöte. I det undermedvetna lär vi känna personen lite mer, ser en del av den dolda personligheten. En blick säger mer än tusen ord, och det är verkligen så.

Min allra första puss (förutom från mamma och pappa då). Många pussas ju en del på dagis, men jag var så himla tjejig då och umgicks bara med andra tjejer, så min fick jag i förskoleklass. Jag gick på Lillhagaskolan det året och var lite så där gulligt barnkär i en kille, som faktiskt var det tillbaka. Jag kommer till och med ihåg att våra släktingar brukade flina åt vårt lilla kärlekspar när de kom och hämtade oss om dagarna och vi kramades hejdå.

Dagens självinsikt: Jag är väl förfärligt dålig på att använda instrumenten som jag samlat på mig och som hänger duktigt på väggen i mitt rum. Jag förstår inte varför jag inte spelar som mest nu när jag verkligen behöver det, när jag har förmånen med individuella kostnadsfria lektioner varje vecka. Jag är väl helt enkelt lite smått dum i huvudet.

Dagens jävlighet: Tidsoptimism plus glashal skolväg.

Dagens händelse: På grund av någon idiots papperskorghumor fick vi stackars Carlforsskaelever stå frysande utomhus i många minuter innan brandmännen tillät oss att gå in igen.

Dagens glädje: Första gymnastikträningen med nya barnen. De var hyperaktiva, söta och duktiga. Jag trivdes och längtar nu nostalgiskt tillbaka till min tid som gymnast.

Dagens bena: Jättesned i högstadiestyle.

Dagens musik: Anna Ternheim – The Night Visitor

Nattens sovposition: Kudden mot dörren som plåster på förändringsbehovet.

Veckans längtan: Heddabesök från huvudstaden på lördag!!!

Dessutom har jag fått tilldelat mig tre jobbpass ute i Irsta på ungdomskvällarna under våren, vilket både kommer ge extra pengar och vara jättemysigt hoppas jag.

Det känns bra! Det blir inte jättemycket i lön alls, men det gör inget. Jag får iallafall lite pengar och dessutom ha roligt, komma ut i jobblivet lite. Även om det bara är lite. Någonting att sätta på cv:t.

Om någon frågade mig vad jag ville göra innan gymnasiet skulle jag förmodligen svarat att jag ville fortsätta med musiken, kanske gå någon folkhögskola och sen försöka söka till musikhögskolan. Nu är jag isåfall mer inriktad på musikal, men det är för det första en oerhört liten chans att jag ens kommer in och för det andra en enorm chansning som kanske inte ens ger jobb. Jag har inte räknat bort det helt, men nästan. För hur optimistisk är den vägen att gå? 
Om någon frågat mig för ett år sedan vad jag ville göra hade jag svarat plugga i England, vid Oxford. Jag vill det fortfarande, men mitt engagemang i miljö och bistånd har skymt undan den drömmen lite. Dessutom känns det ganska hopplöst att komma in på Oxford. Visserligen satsar jag på att klara Cambridge Certificate, vilket ger mig engelsk behörighet. MED ÄNDÅ.

Det jag allra helst vill göra nu är att läsa miljövetenskap eller kulturgeografi eller globala studier eller mänskliga rättigheter eller något sånt där underbart viktigt. Men för det första finns det hundra olika skolor, för det andra har inte alla samma kursutbud, för det tredje vill jag inte gå på skolorna som verkar mest lovande, för det fjärde har jag inte behörighet till kurser på vissa skolor medan jag har det på andra, för det femte VET JAG INTE VAD JAG HELST VILL LÄSA och för det sjätte är mitt största mål just nu inte ens att plugga utan att volontära i Afrika.

Förresten ska jag ju åka på den där miljökursen i Ghana som verkar underbart äventyrlig och stimulerande!

Det jobbigaste är att det inte bara finns färdiga kandidatprogram utan man kan OCKSÅ pussla ihop sitt eget kandidatprogram av enskilda kurser. Det låter ju underbart och perfekt, MEN VET NI HUR MÅNGA KURSER DET FINNS ELLER?

Notera: och för det sjätte är mitt största mål just nu inte ens att plugga utan att volontära i Afrika.

"Jamen gör det då!" Nej för jag måste först ha pengar att betala skiten för och DET FINNS HUNDRA OLIKA ORGANISATIONER ATT ÅKA MED. Jag tänker inte sätta igång och ragea ur mig frustrationen på det också för då får ni en felaktig uppfattning om mitt humör just nu. Jag är faktiskt på ett strålande humör!

Min första skoldag på min sista gymnasieterminen någonsin (såvida jag inte ramlar och slår skallen i en sten och förlorar alla hjärnceller det vill säga) kan jag karaktärisera som ett solsken. Jag kände mig söt, glad, livstaggad, talangfull, smart, duktig (skickade in ännu en filmanalys) och glädjespridande. FLUFFIG kanske är rätt definition. Eller inte alls. Men det var helt enkelt en underbar dag. Om inte imorgon blir lika uppfyllande blir jag besviken.

Tänk om jag någon gång skulle skriva en roman.

Jag tittade upp och bländades av lampan

istället för solens strålar

Det var något dystert men ändå så vackert

över de tomma fönstren i huset på andra sidan vägen

de ödsliga lägenheterna

där julgranar och adventsljusstakar desperat söker bekräftelse

och det nattsvarta som ännu tillträder på dagstimmarna

Jag mindes för en sekund

alla ord som uttalats mellan oss

som i slow motion

och alla kramar vi krampaktigt delat

Och jag tänkte att ifall jag vore granen

så skulle ni vara julgransljusen

och ifall plundringen skulle vässa sina klor

skulle ni införa julfirandet varje dag

piggare

gladare

mer taggad

lyckligare

och det är därför trettonhelgen är så himla bra. Efter den traditionella vinterdeppningen var det en räddande hand som hjälper till att dra upp mig på fötterna och ge mig en knuff i ryggen inför det nya året och skolstarten. Jag hade bestämt att det här jullovet bara skulle vara skönt, jag skulle gå i pyjamas, läsa böcker och se på filmer och skita i läxorna, men tyvärr verkar den lilla deppbakterien vara oundviklig ändå. Stiftsgårdens timing är helt enkelt perfekt. Efter all stress och ståhej kring jul och nyår kommer man upp dit och bara slappnar av. Släpper allt och bara är. Även om inte allt var fint, det var personligt jobbiga grejer också, men i det stora hela känns det bättre. Stiftsgården har alltid sin unika läkande effekt på mig. Förundrande. Haha, det är som om jag blivit frälst av det där stället. Som för många andra är det mitt andra hem, betryggande och avslappnande trots det alltid så fullproppade schemat. Jag ville inte åka hem, det vill jag aldrig, men nu är jag glad att jag är hemma. Det gör ingenting att skolan börjar imorgon, att vardagen sätter igång och berövar mig min avslappning, för jag fick iallafall fyra dagar av gemenskap och kulturkrockar. Jag saknar det och jag saknar mina vänner som jag borde träffa oftare än en gång i halvåret, men jag träffade många av dem för bara två dagar sen och det håller mitt humör uppe för en tid. Ångrar lite att inte min kamera användes, jag som alltid brukar fotografera speciella saker i mitt liv. Den här gången kände jag bara för att uppleva, vilket var ännu mer avkopplande.

Det enda jag oroar mig för nu är att skolan ska ta över min nyfunna känsla alltför fort.

Genom fönstret ser jag en klarblå himmel, det är en perfekt vinterdag om det bara fanns snö. Som i Rättvik.

Hur som helst. Jag inser att 2012 började lite bittert för mig. Det blir lätt så klockan fyra på morgonen med lite för lite alkoholintag och lite för lite taggande. Efter en halvbakisdag som bestod av sju timmars inventering på Willy's var man ännu mer utmattad. Men det botades lite efter ett par timmars romantik.

För tillfället är det största glädjeämnet för mig att jag inom några timmar kommer befinna mig på kanske världens underbaraste plats. Trots min nästan outhärdligt ömmande hals och totalt utmattade sinnesställning vill jag inget hellre än att träffa otroligt saknade människor och bli serverad utsökt mat fyra gånger om dagen, lekpass, bal, andlighet och gemenskap.

Och äntligen ska jag lämna stan några dygn. Det jag pratade om redan innan jul. Visserligen känns det som om jag faktiskt bytt miljö även fast jag inte har det rent materiellt, jag har bara bytt umgänget. Men nu gör jag det på riktigt och med lättnad.

Men i år slog det mig, tänk om den starten redan varit? Nyår sker varje år, samma tid. Men vi är individuella, varje människa kan inte anpassa förändringar så. Tänk om min ordentliga kapitelövergång bara sker varannat nyår, eller mitt i sommaren istället? Nyår har ingen betydelse. Nu vet jag att i år gick jag in i ett nytt kapitel i livet. Jag fyllde 18 och sedan dess har mitt liv faktiskt förändrats ganska mycket när jag tänker efter.

Jag är ingen ny människa, jag är samma gamla Joanna med samma värderingar och samma tankesätt. Men någonting har hänt. Jag blev inte vuxen över en natt. Men jag har vuxit. Jag har förändrats. Jag har blivit någon.

Jag vet också att andra människors syn på mig har förändrats. Vissa till det bättre och vissa till det sämre.

Sanningen är att jag är inte längre den snälla, småblyga, duktiga flickan som alla tycker om. Jag är det fortfarande på ett sätt, men jag har också blivit mer självsäker. Och det har gjort att jag vågar ta ut svängarna lite mer. Jag vet själv att ifall livet står still, sitter jag och halvgråter över det. Jag kanske förstör mer för mig själv, ställer till det för mig. Gör mig själv, som jag alltid kämpat emot, mer sårbar. Eller i det långa loppet kanske precis tvärtom. Jag har iallafall vuxit i den mån att jag inte längre bryr mig ifall alla tycker om mig. Och jag är nöjd med det.

2011 har för mig varit ett år av förändring. Förändring till det bättre, enligt mig.

Anledningen varför jag delar med mig av allt det här är att jag vill att folk ska veta att det är så det är. Vissa kanske tycker att jag förändrats till det sämre, men det ger jag faktiskt fan i, för jag är nöjd med mig själv. Jag har alltid trivts med mig själv, men nu har jag vuxit in i det ännu mer. Och ifall vissa tycker att jag blivit bitchig, snobbig eller den där hon-tror-att-hon-är-något-tjejen, så får det vara så. För jag inte bara tror, jag vet att jag är något.

Jag har kommit till den insikten att jag vill leva fullt ut och få ut det mesta av livet. Jag vill ha erfarenheter, av alla slag. Jag vill vara ung och dum under tiden jag faktiskt är ung. Det innebär att jag kanske inte alltid tänkt mig för lika mycket inför saker jag gjort. Jag vill att folk inte ska döma mig, utan att förstå att jag lever.

Upplever.

Jag vågar satsa lite mer, och därmed också vinna lite mer.

För om det är något jag lärt mig under 2011 är det att ta chanser när de kommer, men också att lita mer på mig själv. Det här året har varit det galnaste, mest händelserika, mest erfarenhetsbyggda och utan tvekan det roligaste hittills i mitt liv.